Nyrenässansen var en framträdande arkitektonisk stil som kom att prägla hela den senare delen av 1800-talets stadsbyggande i Sverige. Den har lämnat ett tydligt avtryck i stadsmiljöer, inte minst i Stockholm.
Genom symmetri, ornamentik och materialanvändning förmedlar nyrenässansen en känsla av både historisk kontinuitet och arkitektonisk tyngd. Stilen uppstod omkring 1840 och var populär fram till sekelskiftet 1900. Den hämtade främst inspiration från den italienska renässansens arkitektur under 1400- och 1500-talen, vilket resulterade i byggnader med symmetriska fasader, klassiska kolonner, rundbågar och rik ornamentik.
Nyrenässansen kom särskilt att prägla stadsarkitekturen och användes ofta vid uppförandet av monumentala byggnader som teatrar, museer, skolor och bostadshus. Typiska drag är markerade mittrisaliter, som är en utstickande del från husets mittparti, hörntorn samt takdekorer i gjutjärn, vilket gav byggnaderna en kraftfull och representativ karaktär.

Inspiration från antikens färgsättning
En viktig bakgrund till nyrenässansens färgsättning var de arkeologiska utgrävningarna i Grekland och Mellanöstern, där man upptäckte att antikens byggnader hade varit färgsatta snarare än vita som marmor vilket man tidigare trott. Denna insikt inspirerade arkitekter att använda starkare och mer varierade färger på byggnadernas exteriörer men också interiört.
Under 1880-talet blev tegel och naturstensdetaljer populära, vilket delvis inspirerades av tysk och fransk nyrenässans med gotiska inslag.
Inspirationen till mönster, tekniker och kulörer hämtades från olika utgrävningar och även från medeltiden och keltiska mönster. Foto: Stockholms läns museum
Den dominerande arkitekturen i Stockholm
I Sverige introducerades nyrenässansen av arkitekter som Johan Fredrik Åbom och Fredrik Scholander och kom att dominera stadsbyggandet under andra hälften av 1800-talet. Stilen fick en särskilt stark ställning i svenska städer och utgör grunden för mycket av den äldre stenstadens karaktär, framför allt i Stockholm. Den svenska nyrenässansen anknyter ofta till de klassiska formerna från den italienska renässansen snarare än till den holländska 1600-talsrenässansen med dess gavlar och manieristiska drag.
Under denna tid utvecklades även den så kallade rohbau-traditionen, där fasaderna uppfördes i oputsat tegel. Detta berodde delvis på svårigheten att få färgad puts att hålla i nordiskt klimat. Teglet användes också som dekorativt material, med olika bränningar och glasyrer som gav varierade kulörer i rött och gult. En annan närliggande stil var rundbogestilen, som inspirerades av fornkristen, bysantinsk och romansk arkitektur. Den användes ofta för kyrkor, medan nyrenässansen främst användes för profana byggnader. Rundbogestilen kännetecknas bland annat av rundbågar, kraftiga murar och en enklare dekorativ behandling.
Så känner du igen stilen
Nyrenässansens byggnader känns igen på sin symmetriska uppbyggnad och tydliga horisontella indelning. Sockelvåningarna är ofta rusticerade, det vill säga där murstenar är synliga i fasaden. Fönsterna ramas in med dekorativa omfattningar och har ofta triangulära eller välvda fält ovanför, så kallade frontoner. Horisontella listverk delar upp våningsplanen och skapar tydliga linjer i fasaden. Rundbågar är vanliga, särskilt på bottenvåningen, och fönster placeras ofta parvis. Kolonner och pilastrar användes i dekorativt syfte. Vanliga fasadmaterial är puts och tegel, ibland i kombination där putsen imiterar sten.




Färgsättningen präglades av dämpade jordtoner som beige, grått och ockra för att efterlikna renässansens naturliga stenmaterial. På tegelfasader förekom även mörkare toner av rött och brunt. Denna färgsättning bidrog till att skapa en känsla av tradition, stabilitet och kulturell förfining, vilket gjorde stilen särskilt populär för offentliga och institutionella byggnader.
Nyrenässans i Stockholms län:
Mer om bebyggelse
Arkitekturstilar i Stockholms län
Här kan du bekanta dig med de olika arkitektoniska stilarna i Stockholms län. Läs mer om bakgrund, färger och historik.
Läs mer
Läs mer om perioden 1870 – 1920
1800-talets andra hälft var en expansiv tid och Sveriges och städernas styrande såg behovet av en reglering av byggandet.
Läs mer om perioden