Om plank-och brädgolv
Det obehandlade brädgolvet, skurgolvet, var det vanligaste golvet ända in på 1900-talet. Golvbrädor tillverkades av både gran och furu och som byggvirke fälldes kraftiga gamla träd.
Golvbrädorna var därför breda, 30–50 centimeter, och cirka 4–5 centimeter tjocka. Golvbrädorna lades med kärnsidan uppåt, vilande på ett golvbjälklag. Bjälkarnas riktning avgjorde golvbrädornas läge, på tvärs mot de bärande bjälkarna.
Från kilsågade golv till spontade brädor
Fram till cirka 1850 följde golvbrädorna stockens form; de var bredare vid roten och smalare vid toppen. I enklare byggnader lades därför brädorna växelvis åt var sitt håll och bildade så kallade kilsågade golv. I de enklaste golven fogades brädorna samman med hjälp av trädymlingar (pluggar) eller järndymlingar. I finrum eller finare hus fick brädorna samma bredd och senare även spontning på hela längden. Inledningsvis spontades golvbrädorna med hjälp av lösa lister, så kallad lös fjäder, som fälldes in i kantspår (not). Med införandet av maskinella lösningar följde fast fjäder på ena sidkanten och not på i den andra.
Spikteknik och frisdetaljer
Äldre handhyvlade golv spikades glest med smidd spik. Spikskallarna lämnades synliga och bildade dekorativa rader över golvbrädorna. I äldre hus är det oftast långt mellan golvbjälkarna och därför spikades varje bjälke. I yngre byggnader låg bjälkarna tätare vilket innebar spik i varannan bjälke om spikarna skulle vara synliga. Med de maskinhyvlade golven följde en dold snedspikning i sponten, så kallad skråspikning.
Finare golv försågs med brädor som bildade en fris runt rummet och eldstäderna. I rummens hörn lades brädorna med förskjutna eller gerade fogar. Friser kring brädgolvet kunde också utföras i sten. Friser förekom framförallt i påkostade byggnader. På 1700-talet kom också modet att måla golv, oftast med stenimiterande färger och mönster.