Om sten- och tegelgolv
Stengolv har en lång tradition i Sverige men har alltid varit kostsamma, vilket gjort att de främst förekommit i representativa stenhus och finare miljöer.
Redan under medeltiden användes tegel- och stengolv i kyrkor, offentliga byggnader och högreståndshem. Under 1600- och 1700-talen blev stengolv vanligare, särskilt i salar och finrum. De lades ofta med slipade kalkstensplattor i kalkbruk, och kunde också finnas i förstugor, trapphus och i matsalar – så kallade stensalar.
Tåligt tegelgolv
Tegelgolv var ett annat vanligt alternativ och användes ofta i utrymmen där slitaget var hårt. Handslaget tegel i rödbruna eller gula nyanser lades ibland i mönster, och kunde även dekoreras genom ristning eller glasering i färger som brunt, grönt och gult. Denna typ av golv var särskilt vanlig i kök och entréhallar i slott och herrgårdar fram till mitten av 1800-talet. Tegelplattor av lera, det vi idag kallar terrakottaplattor, var ett omtyckt material i dessa miljöer.
Murtegel användes också i praktiska utrymmen som magasin och källare, och från 1800-talets slut blev det vanligt att lägga sådana golv på vindar i större stenhus som ett brandsäkert alternativ. Än idag tillverkas handslaget tegel i Sverige, och i byggnadsvårdsbutiker går det att hitta tegel- och terrakottaplattor i många olika storlekar, kulörer och utföranden.
Kalksten i salar och finrum
Fram till 1800-talets slut var kalksten det dominerande stenmaterialet på golv. Det användes i salar och finare rum, men även i förstugor och trapphus. Kalkstensgolven bestod oftast av slipade kvadratiska plattor som lades i kalkbruk. Det var också vanligt att trägolv försågs med en fris av kalksten. Mot slutet av 1800-talet blev det vanligare att stenplattorna lades i diagonala mönster, där olika stensorter kombinerades för att skapa dekorativa golv. Man kunde även kapa plattornas hörn och lägga en kvadratisk sten av avvikande kulör i mötet mellan fyra plattor. Kalkstensgolv kom att vara vanliga en bra bit in på 1900-talet.
Marmor börjar importeras
Därefter började marmor och andra stensorter importeras i större omfattning. I trapphusen kunde man då lägga golv av skinande vit Carraramarmor i kombination med en mörkare, ofta svart, marmor i en omgivande fris. I riktigt exklusiva miljöer kunde man använda flera olika stensorter. Stenplattorna blev nu tunnare och var vanligen finslipade. Under de första årtiondena av 1900-talet blev särskilt den gröna kolmårdsmarmorn populär och mycket använd i både offentliga byggnader och påkostade bostäder, framförallt i trapphus. På 1930-talet var detta ett av de vanligaste golvmaterialen i flerbostadshusens trapphus.