Om ytterdörrar
Ytterdörrens utseende speglar nästan alltid modet under den tid då huset byggdes och är därför en väsentlig del av en byggnads karaktär.
Husets ingång har oftast en omsorgsfull utformning. Entrépartiets betydelse kan betonas ytterligare genom en farstukvist eller veranda som också skyddar entrén från vind och snö.
Detaljer som beslag, gångjärn, lås, trycken och listernas profiler är en del av dörrens karaktär och kan berätta om dörrens ålder. Fram till 1800-talets senare hälft var alla delar tillverkade av en hantverkare. Var rädd om dessa detaljer – en välgjord dörr med lås och beslag är en antikvitet.
Bräddörr och fyllningsdörrar
Dörrar har genom tiderna tillverkats med två olika konstruktioner, som bräddörrar och som fyllningsdörrar.
Bräddörr
Den släta bräddörren (även kallad plankdörr eller paneldörr) är den enklaste och äldsta dörren. Den sammanfogas med två tvärslåar på baksidan, så kallade naror med ett diagonalt stöd, och är ofta försedd med enkla, smidda bandgångjärn. Den kläddes ofta med någon form av liggande, eller diagonalställd profilerad panel vilket gjorde dörren mera vindtät och stabil.
Panelklädda bräddörrar var förr i tiden vanliga som huvudentré på många gårdar, ofta i kombination med överljusfönster. Även på påkostade uthus var det vanligt med profilerade panelbräddörrar, med panel lagd i enkla mönster. Sådana dörrar dateras främst till 1600- och 1700-talen, men förekom även under 1800-talet. Fiskbens- och rutmönster var vanligt. Enkel, liggande panel hör 1800-talet till. Sekundära entréer och enkla ekonomibyggnader försågs vanligen med ofodrade bräddörrar.
Under andra hälften av 1800-talet började det förekomma uthusdörrar med pärlspontpanel och fasspontpanel. Sådana dörrar var vanliga till långt in på 1900-talet.
Fyllningsdörr
Mot slutet av 1700-talet blev det vanligt med fyllningsdörr (även kallad spegeldörr eller ramverksdörr) som ytterdörr. Ytterdörren utgjordes normalt av en pardörr och var kraftigare än inomhusdörrarna. Fyllningsdörrarna var omsorgsfullt utförda och försågs i påkostade hus ofta med snidade fyllningar. Under 1800-talets första hälft blev det vanligt att placera runda eller ovala fönster i dörren. Mot slutet av 1800-talet ersattes ibland den översta fyllningen med glas, ibland med dekorativt utformat gjutjärn framför. Fyllningsdörrar var bostadshusens vanligaste ytterdörr under 1700- och 1800-talen.
Fyllningsdörren består av ett ramverk med en eller flera fyllningar. Fyllningarna är infogade i spår (not) i ramverk. De sätts inte fast eftersom de måste ha möjlighet att röra sig när de sväller eller krymper med ändrad luftfuktighet.
Fyllningarnas form och placering visar dörrens ålder. De äldsta dörrarna med två eller fyra lika stora fyllningar är ihopsatta med hjälp av spontning. Både fyllningarna och ramarna är notade, vilket får till följd att fyllningen på ena dörrsidan skjuter ut utanför ramen, så kallade dörrar med utanpåliggande fyllning.
Vid mitten av 1700-talet börjar helt nya snickerier tillverkas. Det blev vanligt med tre olikstora fyllningar med upphöjt mittparti, en så kallad spegel. Fyllningen gjordes avsmalnande utåt och sköts in i en skåra (not) i ramen, en så kallad halvfransk fyllning. Fyllningen kunde också fästas i en list placerad mellan ramen och fyllningen och kallas då för en helfransk fyllning.
Dörrkarmar och foder
Under olika tider har förutom dörren också dörrkarmen haft olika utformning. Till dörrar på bostadshus före 1800-talets mitt hör vanligen handhyvlade karmar med profiler runt kanterna. Samma profiler återkommer normalt på rumsdörrarnas karmar. Dörrar efter 1800-talets mitt har däremot oftast inga profiler på karmarna utan bara en rak kant. Under det sena 1800-talet blev det vanligt med rikt profilerade foder.
Ytterdörrar har ofta kompletterats med en portal. Dekorationerna utfördes av en skicklig hantverkare och ibland kan hantverk från samma person ses på närliggande gårdar. Lokala variationer förekommer förstås också.
Äldre uthusdörrar saknar oftast karm. Dörrarnas gångjärnsstaplar sitter inslagna direkt i dörröppningen. Finns inte karm finns vanligen inget foder. På de dörrar som ändå hade foder var de enkelt utformade. Ofta var uthusens foder målade i samma slamfärg som väggarna eller så var de tjärade.
Överljusfönster gav dagsljus
Det kom in dagsljus i förstugan genom att entrén försågs med så kallade överljusfönster i liv med fasaden. De var ofta utformade som en sammankopplad rad av många små överljusfönster. Gröna glasrutor infattade i blyspröjs är äldre än höga överljus med träspröjs och stora klara glas.
