Farstukvistar och verandor
Farstukvistar börjar uppträda på 1830-talet men blev vanligare först mot slutet av 1800-talet. I början var de i allmänhet öppna med kontursågade stöd och svarvade stolpar för taket.
Den enklaste varianten kan sägas vara ett pulpet- eller sadeltak lagt på konsoler över entrédörren, ett så kallat skärmtak.
Under 1880-talet började man i större utsträckning glasa in åtminstone delar av verandan. Detta kan ha varit av rent praktiska skäl. Golvet och andra byggnadsdetaljer blir mycket utsatta för fukt och det kan även har varit ett önskan att skydda sig från väder och vind. Glasverandan kan finnas i både en och två våningar.
Regionala variationer
Terminologin och utformningen av farstukvistar och verandor varierade regionalt. I mellersta Sverige användes ofta termen “farstukvist”, medan “farstubro” var vanligare i norra Sverige. I vissa områden kombinerades dessa till “brokvist”. Skillnaderna speglar både språkliga och byggnadstekniska traditioner.
Schweizerstil och snickarglädje
Snickarglädjeverandor med lövsågerier blev vanligt vid mitten av 1800-talet i och med schweizerstilens intåg. Mönsterböcker innehållande ritningar på hus med rikt utsmyckade verandor spreds och blev moderna. Charles Emil Löfvenskiöld var en av tidens mest betydande arkitekter. Hans ritningar trycktes i enkla häften och såldes som tidskrifter. Ritningarna kunde sedan användas fritt för alla som ville. Ofta kopierade byggmästarna hela uppsättningar av hus eller delar som de glasade verandorna direkt ur böckerna. Verandorna fick därför en likartad utformning över hela landet.
Verandan gjorde villan till sommarvilla
Den byggnadsdel som gjorde en villa till en sommarvilla var framförallt verandan – en förmedlare mellan ute och inne. Det var det utrymme som gjorde det möjligt att vistas utomhus under skydd. I Stockholms skärgård uppfördes under sent 1800-tal många sommarvillor med rikt utformade glasverandor.
Skärmtaken och farstukvistarna försvann inte bara för att snickarglädjen bredde ut sig. De anpassade sig till rådande stilar och det finns skärmtak och farstukvistar i både fornnordisk stil och i jugendstil från tidigt 1900-tal. Efter sekelskiftet 1900 blev det också vanligt med envånings, oftast inbyggda, verandor.
Verandor med färgat och mönstrat glas
Mönstrat glas, så kallat muslinglas, var vanligt i verandor och entrédörrar. Det mönstrade glaset utfördes genom att etsa handblåst ofärgat fönsterglas i syrabad. Numera blästras muslinmönstren fram på vanligt planglas, vilket gör att det handgjorda, levande intrycket försvunnit.
Många glasverandor har rikt småspröjsade enkelbågar. Färgat glas användes ofta i dekorativt syfte runt kanterna på verandafönster under andra hälften av 1800-talet. Ofta kombinerades färgat glas och muslinglas. Rött, blått och gult glas var vanliga kulörer och glaset var genomfärgat, inte bemålat. Utbyte av skadat glas bör ske med glas av liknande sort. Ett modernt planglas stämmer inte så bra in utseendemässigt.
Trappor i trä och betong
Den vanligaste typen av trappa är en enkel träbro som byggts upp utan sidoräcken med några steg i framkanten. Trappan ges alltid en lutning från fasaden när det gäller farstukvistar och broar. Det är vanligt att marken rör sig så att trappan fått en lutning mot huset på vintern och lutning från huset på sommaren. Ofta ligger en flat sten som första steg i markplanet, rektangulär eller halvcirkelformad.
Mot 1800-talets slut blev räcken, ofta av korslagd typ, vanligare. Under 1900-talet ersattes en hel del yttertrappor av cement- eller betongtrappor, ofta med ett smidesgaller som trappräcke. En betongtrappa är sällan bra för trähuset, betongen suger upp fukt och leder in väta mot syllen och det understa bjälklaget.
