Om eternittak
På 1930–1950-talen blev eternit ett populärt byggnadsmaterial. Plana och falsade eternitplattor i olika former förekom. Dessa tillverkades i ljusgrått (ofärgad eternit), mörkgrått och tegelfärg.
Under 1930-talet blev eternitplattan, speciellt diagonal- och fasettplattan, ett billigt alternativ då man skulle ersätta uttjänta gamla spån-, halm och papptak. Ett eternittak kostade mindre än hälften av ett tegeltak och det krävde inte någon förstärkning av den befintliga takstolen.
På 1970-talet upptäcktes att asbesten i eternit var mycket giftig varpå materialproduktionen förbjöds. Därefter förbjöds även hanteringen av eternitmaterial vid ombyggnationer, för andra än yrkespersoner.
Underhåll av eternittak
Om huset har ett väl fungerande eternittak så finns det ingen anledning att byta ut det. Det är ett bra taktäckningsmaterial som är helt ofarligt där det ligger orört.
Det är viktigt att mossa försiktigt avlägsnas från taket. Mossa leder nämligen till att fukt samlas och tränger in i skarvarna och bakom plattorna. Detta kan på sikt leda till fukt och rötskador i takkonstruktionen.
Mer omfattande rengöring, reparation eller rivning av eternit ska utföras av utbildad personal med skyddskläder och andningsskydd. Kompletteringsplattor görs av fibercement. Andningsskydd måste användas vid rengöring av eternittak.