Vävspända väggar var vanliga i många hus ända till slutet av 1800-talet. Genom att spänna väv fick man en slät yta som var mindre känslig för timmerstommens rörelser än puts eller papper.
Till en början var väven ofta av grovt linne, ibland bestod den till och med av återanvända sängkläder som sytts samman till smala våder. Väven ströks med limvatten och målades med limfärg. Ibland makulerades (klistrades på väven som underlag för målning eller dekoration) väven med lumppapper i rutor som underlag för dekorationsmåleri eller schablonmålning. I förmögnare hus glättades ibland limfärgen med pimpsten och användes som underlag för måleri med linoljefärg.
Efter 1800-talets mitt ersattes ofta linneväven av juteväv. Då blev det också vanligt att väven makulerades med tunt papper för att få en ännu slätare yta. En speciellt tunn och gles juteväv avsedd som underlag för tapeter blev också vanlig vid denna tid.
Väven kunde spännas på en ram av träribbor, vanligt i högreståndsmiljöer redan på 1700-talet. Där var det också vanligt med vävspända tak. I enklare hem spikades däremot väven direkt på väggarna, oftast kombinerat med tak av limfärgsmålade bräder.
Väven kunde användas på underlag som timmervägg, plankvägg, väggar av råspont eller annat fast material som tålde att spikas i – och där spiken höll fast även när väven spände sig. Väven skulle bli nästan lika spänd som ett trumskinn när arbetet var klart. Ett gammaldags utseende, väv i våder, bör handsys med lodräta sömmar, med cirka en meters mellanrum innan vävstycket sätt upp på väggen.
Mer om bebyggelse
Lär dig mer om olika arkitekturstilar
Här kan du lära och läsa mer om olika stilar genom seklerna.
Till arkitekturstilar
Läs mer om byggnadsvård
Lär dig om hur du tar hand om ditt hus interiört och exteriört.
Till byggnadsvård
Artikelbanken
Här hittar du artiklar om det mesta som rör bebyggelse och dess omgivningar.
Till artikelbanken