Tekniker inom dekorationsmålning
Dekormålning är ett traditionsrikt hantverk som kräver stor skicklighet och särskilda tekniker för att återskapa historiska uttryck. Slott och herrgårdar är ofta rikligt dekorerade med målningar, men dekormåleri förekommer även i trapphus och finare bostäder från olika epoker.
Stänkmålning
Stänkmålningen går ursprungligen tillbaka på olika former av stenimitation, som var vanlig på slott och herrgårdar under 1600- och 1700-talen. Stänkmålning kan göras med limfärg eller med äggoljetempera, eller med en något förtunnad linoljefärg. Modern färg, till exempel akrylatfärg, kan också användas. Om det är en byggnad från före 1940 bör man hålla sig till traditionella material. Dessutom får limfärgsmålning en unik matthet.
Teknik
Till stänkning används en björkvisp eller en diskborste i plast, som försiktigt doppas i den valda kulören och stänker mot väggen. Den ena armen kan användas som stöd, att slå armen med vispen emot för att skapa ett ryck som stänker iväg dropparna.
Stänken kan vara små, stora eller av blandad storlek, ljusa mot mörk grund eller tvärtom. I ett skickligt stänkt rum är rytmen jämn, åstadkommen av att handens läge varit detsamma och att förflyttningen skett i jämn takt mellan stänken.
Tänk på att golv och snickerier ska täckas innan stänkning. Även tak kan behöva täckas. En medhjälpare kan hålla en stor pappskiva för taket. Den färg som ska stänkas bör vara något tjock i konsistensen så att inte stänken bildar rinningar. En färg som innehåller olja, till exempel äggoljetempera bildar fettfläckar om den stänks på limfärg.
Falsk och äkta stänkmålning
Falsk stänkmålning målas med en sorts flingfärg som är en vattenlöslig akrylatfärg som slog igenom på sent 1950-tal och användes under hela miljonprogramsepoken. Det förekom också giftiga fling– och prickfärger på 1950-talet som senare förbjöds. Allmänna utrymmen, som trapphus och skolkorridorer, målades ofta med flingfärg, som är en smutsförlåtande färg. Flingfärgsmålade väggar är idag värda att bevara i original. Det säljs flingfärg, om behovet att renovera uppstår.
Teknik
Vid målning med flingfärg grundas väggen med en bakgrundsfärg och rollas sedan med en färglös lack med flingor i. I detaljstudie syns flingorna, som inte alls ter sig som de droppar och stänk som uppstår vid en äkta stänkmålning.
Äkta stänkmålning utförs med ett björkrisknippe, som inte blommar. För att få stora stänk används ett grovt ris, och för att få fina stänk ett tunt ris. Det är ganska svårt att stänka jämnt över en vägg, så metoden kräver lite övning. Det är bra att öva på stort papper utomhus först.
Färgtypen att använda till en stänkmålning kan vara en matt linoljefärg med lite terpentin i. Vanlig outspädd linoljefärg är för seg och kommer inte att stänka. Limfärg fungerar också bra för stänkmålning och har traditionellt sett använts för detta ändamål. Även en äggoljetempera går bra, men blanda inte färgtyperna med varandra. Temperan innehåller olja och visar fettfläckar på limfärg. Måla först underlaget och stänk därefter med två, eller kanske flera färger, varav någon är ljusare och någon är mörkare än underlaget.
Laseringsmålning
Lasering, som även kallas lasyr- eller lasurmålning, är en måleriteknik där man använder en genomskinlig färg med mindre mängd pigment än vanlig täckfärg. Eftersom färgen är genomskinlig kan man fortfarande se det som finns under, till exempel träets naturliga ådring eller tidigare färglager. Metoden går ut på att lägga flera tunna lager ovanpå varandra, vilket tar tid men skapar ett djup och en lyster som är svår att få fram på andra sätt. Vanliga färgtyper vid lasering är olje- och akrylfärg, men valet kan variera beroende på vilket material man arbetar med och vilket resultat man vill uppnå.
Det finns flera olika varianter av lasering, till exempel ådringsmålning, marmorering och grisaille. Dessa tekniker kan användas för att efterlikna material som trä eller sten. Under nationalromantiken på 1910-talet användes lasering flitigt, särskilt på snickerier, dörrar och tak, för att ge byggnader en äldre och mer traditionell känsla. Då använde man ofta linoljefärg i minst två olika nyanser. Riktig träimitation kräver också särskilda verktyg, såsom idragare, stöpplare, kammar och små konstnärspenslar. Valet av redskap påverkar hur slutresultatet blir.
Om man ska restaurera en äldre ådrings- eller lasyrmålning är det viktigt att först ta reda på exakt vilken kulör och färgtyp som användes tidigare. Har målningen djupa märken i färgen eller träet kan dessa behöva lagas med linoljespackel innan man börjar måla. Därefter blandar man fram de kulörer som ingår i den ursprungliga målningen. Man kan använda torrpigment eller färgtuber beroende på vad som fungerar bäst. Som bas använder man en linoljefärg i en passande kulör. Med lite tålamod går det oftast bra att återskapa både färg och känsla i den gamla målningen.
Ådringsmålning
Ådringsmålning är en teknik som används för att imitera olika träslags naturliga struktur och färg. Det är en form av illusionism som ofta syftar till att efterlikna exklusiva träslag eller förhöja rummets status.
Tekniken hade en stark närvaro i svenska hyreshus och offentliga byggnader mellan sent 1800-tal och funktionalismens genombrott, med en särskild högkonjunktur kring sekelskiftet 1900.
Arbetet inleds med en täckande ljus grundfärg, som följs av ett eller flera lager halvtransparent lasyrolja. Beroende på vilket träslag som ska imiteras används olika verktyg och tekniker för att få fram rätt struktur och ton.
Marmorering
Marmoreringsmålning är en teknik där man med färg försöker efterlikna marmor eller andra stenmaterial. Den har en lång historia och började användas redan under 1600- och 1700-talen, men tekniken fortsatte att vara vanlig ända in på 1920- och 1930-talen. Med tiden utvecklades marmorering till en egen konstform där resultatet ofta blev mer fantasifullt än naturtroget. På landsbygden kunde det dessutom vara så att målarna som utförde arbetet aldrig hade sett riktig marmor, vilket gjorde att de skapade sina egna tolkningar.
Att marmorera kräver både känsla och mycket övning. I gamla målerihandböcker finns instruktioner om hur man ska arbeta och vilka verktyg som passar bäst, men många av dessa beskrivningar bygger på tekniker från 1900-talet. De stämmer inte alltid överens med den mer fria och personliga stil som ofta användes i traditionell allmogemålning. Därför är det viktigt att ta hänsyn till hur gammal en marmorering är och hur den tidigare målningen såg ut när man gör en restaurering. Teknik, mönster, färger och kulörer kan variera stort beroende på tid och plats.
Marmorering har använts i många olika sammanhang. I Sverige var tekniken särskilt populär i trappuppgångar från slutet av 1800-talet och långt in på 1900-talet, men den har funnits i kyrkor och herrgårdar sedan långt tidigare. I länder som Italien, där riktig marmor är vanligare, har man ofta använt tekniken inte bara för att efterlikna dyr sten utan också för att skapa unika mönster som inte finns i naturen. Sammanfattningsvis är marmorering en klassisk och kreativ måleriteknik som kombinerar hantverksskicklighet med stor konstnärlig frihet.
Grisaille
Grisaille är en måleriteknik som används för att skapa illusionen av stuckaturer – ornament och reliefer som normalt tillverkas av gips, marmormjöl och lim. Tekniken går ut på att, med enbart gråa, bruna eller gröna färger, måla tvådimensionella ytor så att de ser ut som tredimensionella detaljer.
Grisaille var särskilt populärt i tak och på väggfält där man ville efterlikna skulpturala element utan att använda tungt material. Tekniken kräver god kunskap om ljus, skuggor och perspektiv.
Schablonmålning
Schablonmålning är känd i Sverige sedan medeltiden. I äldre tid var tanken med rapportrytmer (återkommande mönster) och mönsterbildningar att skapa en känsla av dyrbara vävda sidentapeter. Under 1800-talet frigjorde sig tekniken från förebilderna och utvecklades till en speciell mönstervärld.
Flera schablonmönster kan kombineras med varandra och tillsammans bilda ett avancerat mönster i flera färger och lager.
Schabloner skars av tradition i näver, papp och andra material som schellackerades eller impregnerades för att inte blötas sönder. I dag tillverkas schabloner ofta av plast. Vid användning av plastfärg bör plastschablonerna först behandlas med schellacklösning för att inte lösas upp och bli bucklig.
Mönstret skärs ut och lodhållningen markeras på schablonen. På väggarnas bottenfärg markeras lodlinjen och mönsterdistansen i sidled med tunna blyertsstreck.
Därefter stöpplas färgen över schablonens utskurna delar på väggen med hjälp av en korthårig rund pensel eller syntetsvamp, det vill säga trycks eller ”duttas” färgen på mot mönstret, inte stryks.
Ta ytterst lite färg på penseln, torka av överflödet, annars kryper färgen bakom schablonen och förstör mönstret.
