Målning av väggar genom tiderna

Målning av väggar genom tiderna

Målning av väggytor har gjorts i olika skeden av historien. På 1500-talet blev det vanligt med fasta väggmålningar i form av imiterade tygdraperier och paneler. På puts målades med kalkfärg och på trä med lim-, kalk-, eller emulsionsfärg.

Vid slutet av 1700-talet var det modernt med vävspända väggar. Väven spändes mellan bröstpanel och andra snickerier och målades med dekorativa motiv. Parallellt dekorerades putsväggar inomhus med limfärgsmålning. Enfärgade väggar förekom också, antingen i form av kalkputsade väggar som var avfärgade med kalkfärg, eller pappklistrade väggar med limfärgsmålning. Ibland avslutades väggytan uppåt av en tryckt bård.

Folkligt måleri

I bondgårdarnas manbyggnader växte ett folkligt måleri fram. Det folkliga måleriet blev som störst under 1800-talet. Direkt på timmerväggarna, på lerklining eller på papp gjordes schablon- och stänkmålningar. Marmorering av väggytor var också vanligt och utvecklades till en konstart i sig.

Målade väggytor under 1900-talet

Under funktionalismen på 1930-talet var enfärgade väggytor vanligt förekommande i interiörerna. Det var framförallt köks- och badrumsväggar som målades med en ljus och blank oljefärg. Modet att ha målade väggytor fortsatte på 1940-talet.

Under 1900-talets andra hälft har målning av väggytor i interiörerna blivit allt vanligare. Målning har gjorts antingen på glasfiberväv eller direkt på tidigare tapeter som har spacklats i skarvarna. Idag målas väggarna direkt efter bredspackling och slätspackling.

Målning genom tiderna

Medeltid, 1500- och 1600-talen

Under medeltiden var det i första hand kyrkorna som utsmyckades med dekorativt måleri. I kyrkorna var färgprakten stor. Fönstren hade glasmålningar, väggar och tak pryddes av målade bilder och dekorativt måleri. Kyrkorummen dekorerades med kalkfärg i så kallad seccoteknik (målning på torr puts).

Efter reformationen på 1500-talet var det slott och andra högreståndsmiljöer som blev föremål för interiör utsmyckning av landets målarmästare. Alla andra miljöer, både i städerna och på landet, var fortfarande i stort sett omålade.

En viktig nyhet under 1500-talet var att husen försågs med skorstenar, vilket invändigt gjorde husen rök- och sotfria. Därmed blev det vanligare att utsmycka husen invändigt, dock inte hos bönderna, vilka istället smyckade timmerväggarna med textilier vid högtider.

Mot slutet av 1500-talet blev det vanligare med fasta väggmålningar även hos bönderna. Motiven målades direkt på väggarna och imiterade bland annat tygdraperier och träpaneler. På puts målades med kalkfärg och på trä med limfärg, äggtempera eller äggoljetempera. Även trä kunde målas med kalkfärg. Stuckaturen målades med limfärg. Färgpigmenten var mestadels inhemska, så kallade jordpigment, men en del pigment importerades från andra länder.

I Europa eftersträvades i renässansarkitekturen att använda och kombinera vackra naturmaterial i inredningarna. I Sverige hade fanns oftast inte råd med sådant överdåd, utan här imiterades istället dyrbara träslag, sten och marmor. Konsten att marmorera och ådringsmåla spred sig och utvecklades från att från början ha varit rent imiterande till att bli fri från imitationens krav på naturtrogenhet.

På 1600-talet, under stormaktstiden, var det främst adelns och borgerskapets statusbyggnader som erbjöd arbete åt målare.

Målarens uppgift var att dekorera tak, snickerier och spisar. Annars var det liksom tidigare, främst lösa textilier som smyckade husen. Väggar, bord, andra möbler, och ibland även golv, täcktes med tapeter. Det var då fråga om bemålad textil väv, men ibland även gyllenläder.

Adelns “byggnadsfeber” fick ett häftigt slut år 1680 i och med Karl XI:s reduktion; indragning till kronan. Stora delar av adelns rikedomar drogs in till staten och det blev svårt att avlöna målarna. Arbete för målarna gavs då hos köpmän, brukspatroner och i kyrkorna. 

Material och teknik som användes

Målning gjordes med äggtempera, äggoljetempera eller limfärg. De pigment som användes var främst jordpigment. Mot slutet av 1500-talet började temperan och limfärgen på den fasta snickeriinredningen ersättas med den dyrare linoljefärgen. Detta fick stora konsekvenser för dekorationsmåleriet. Oljefärgens långa torktid gjorde det lättare att arbeta med skuggverkningar. Så kallad Grisaillemålning, som ersättning för stuckaturarbeten, blev mycket vanligt både i tak och på snickerier. Grisaillemålning är en teknik som användes för att skapa djup i en slät yta, så att målningen uppfattas som en relief. Ofta har tekniken använts för att imitera stuck.

Målning under 1700-tal

Karl XII:s krig, pest och nödår 1710–1720, var orsaker som tillsammans bidrog till att befolkningen inte hade möjlighet att ägna sig åt husutsmyckning. Därefter växte sakta välståndet och en större grupp människor i samhället hade råd att dekorera sina hus, däribland de självägande bönderna. Det folkliga dekorationsmåleriet blomstrade främst under perioden 1750–1850.

Färgtyper

Under 1700-talet slog linoljefärgen igenom ordentligt. Färgen gjordes tunnare och magrare än idag och ytan blev ganska matt. Jämsides med linoljefärgen användes limfärg, äggoljetempera och färger med andra organiska bindemedel. Limfärg användes till invändig målning av väggar, snickerier och tak samt till dekorationsmålning. Kalkfärg användes endast för fasadmålning och vitkalkning av väggar och tak, men nästan aldrig för dekorationer, till skillnad från på medeltiden.

Mörkblått pigment upptäcktes

I de flesta miljöer var det jord- och sotpigment som användes. De vanligaste kulörerna under 1700-talet var guldockra, engelskt rött och grått. Blåa färger var omöjliga att tillverka av vad den svenska naturen kunde erbjuda. Nya färgpigment upptäcktes och framställdes till följd av kemins utveckling. Den första och mest betydelsefulla upptäckten var berlinerblått, även kallat pariserblått eller preussiskt blått. Pigmentet, som är intensivt mörkblått, upptäcktes 1704 och slog igenom omkring 1750, speciellt i det folkliga måleriet. Från Centralasien importerades ultramarinblått pigment från stenen Lapis lazuli. Pigmentet var mycket dyrt vilket gjorde att spridningen blev begränsad.

Gästrikemålaren Hans Wikström mutade in ett område vid Dalälven där han funnit ockra och umbra. Andra färgämnen tillverkades av exempelvis björklöv, som gav en gul eller ljusgrön färg, färsk rågbrodd, som gav grönt samt mossor, bark och lavar. Som svart användes kimrök, sot från kakelugnarna, eller slammat träkol. De vita pigment som användes var blyvitt, och till limfärg krita.

Utsmyckning och teknik under 1700-talet

Under 1700-talet skapades för första gången de ekonomiska förutsättningarna för ett mer utbrett folkligt måleri, allmogemåleriet. Allt fler bönder började smycka sina hem med väggmålningar och det växte fram ett utbrett folkligt bonads-, möbel- och inredningsmåleri som hade sin blomstringstid cirka 1750–1850.

Stänkmålning var den enklaste och vanligaste väggdekoren under 1700-talet och förekom både hos allmogen och i ståndsmässiga miljöer såsom herrgårdar. Som underlag förekommer både lerklining, väggpapp eller vanlig brädvägg.

Imitationsmåleriet började förekomma under 1700-talet, men blev vanligt först under 1800-talet. I mer burgna hem dekorerades salar och kammare med väggmålningar som ofta utfördes på vävspända väggar.

Målning under 1800-tal 

Från omkring 1830 vaknade intresset för historien och de så kallade nystilarna. Industrialismens utveckling ledde till att beställare från en ny samhällsklass växte fram, de högt uppsatta inom industrin. Allt fler hade råd att dekorera sina bostäder. 

I takt med industrialismens utveckling växte idealet med perfekta, släta ytor på invändiga snickerier. Snickerier hade maskintillverkats sedan mitten av 1800-talet och den nya måleritekniken med spackling och slipning gav det önskade resultatet.  

Teknik och material 

De gamla beprövade färgtyperna, kalkfärg, limfärg och linoljefärg användes alltjämt. I samband med industrialismens intåg i slutet av 1800-talet, förändrades dock idealen. Tidigare hade linoljefärgen strukits på i tunna lager vilket avslöjat träets struktur. Nu skulle ytorna vara släta, blanka och inte avslöja underlaget. Resultatet uppnåddes genom att spackling och slipning tillkom som nya moment för målaren. En arbetsgång kunde bestå av slipning, schellackering, grundning, spackling, slipning, mellanstrykning, spackling, slipning och en eller två färdigstrykningar. 

Det oljespackel som användes kallades för spackelfärg. Spackelfärgen återfinns ofta under färglagren på snickerier från slutet av 1800-talet fram till runt mitten av 1900-talet. 

Imitationsmåleriet drevs under 1800-talets slut till en perfektion som aldrig tidigare förekommit. Med målning efterliknades ädla material. Ådringsmålning av snickerier och pärlspont var vanligt. De målades för att efterlikna dyrare träslag som björk, ek och mahogny. 

Snickerier målades under slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet i ljusa kulörer, dock ej vita. Kulörerna kunde vara beigea, men även röda, grågröna och ljusgula. 

Nya pigment 

1800-talets industriella utveckling ledde till att nya färgpigment tillkom på marknaden. Vissa av dem fick stor betydelse inom yrkesmåleriet där de ersatte äldre och dyrare, eller giftiga pigment. De giftiga gula blyfärgerna försvann nästan helt. Många av de nya pigmenten var gula, och genom att blanda dem med berlinerblått erhölls grönt. De kunde dock inte användas i kalk eftersom berlinerblått inte var kalkäkta (ej hållbart i kalk). 

Jordfärger som ockra, umbra och terra kompletterades med syntetiska järnoxidfärger, som engelskt rött. 

Blyvitt, som hittills varit det viktigaste vita pigmentet till ljusa färger, ersattes på grund av dess giftighet mer och mer av zinkvitt som både var billigare och mindre giftigt. År 1860 förbjöds blyvitt för invändigt bruk. 

Tekniker som användes 

Under 1800-talet spred sig imitationsmåleriet till alla typer av miljöer och blev under seklet mycket vanligt. En gren av imitationsmåleriet var marmoreringarna som ofta var väldigt fantasifulla på landsbygden. Till en början kan det ha berott på att en del målare aldrig själva hade sett äkta marmor. Mängden av fantasifulla marmoreringar tyder på att marmoreringen därefter blev en konstart i sig, och inte längre behövde efterlikna marmor. 

Stänkmålning var ursprungligen, liksom marmorering, ett sätt att imitera stenmaterial. 

Ådringsmåleri av snickerier var en gren av imitationsmåleriet som blev mycket vanlig under 1800-talet. Den vanligaste imitationen på snickerier var ekådring men även mahogny och valnöt var vanliga träslag som imiterades. Schablonmålning var en teknik som främst var vanlig i enklare bebyggelse, som imitation av de tryckta tapeterna. Inom schablonmåleriet utvecklades en enorm mönsterrikedom. 

Allmogemåleriet blomstrade i delar av landet fram till ungefär 1850-talet. 

Målning under 1900-tal 

Under 1900-talet skedde stora förändringar inom det invändiga byggnadsmåleriet. Förändringarna gällde förutom färg även färgtyp och appliceringsmetod. 

Fram till 1930-talet var det fortfarande de traditionella färgtyperna som dominerade på marknaden, men därefter kom den moderna färgindustrin igång. 

Under andra världskriget var det svårt att få tag på linolja och balsamterpentin till linoljefärg, de var importprodukter. Samtidigt utvecklades många nya produkter, däribland plaster. Sedan färgindustrin kom igång vid mitten av 1900-talet har många nya färgtyper utvecklats. 

1900-1920-tal 

Under jugendperioden, i början av 1900-talet, var det vanligast med brutet vita snickerier, men laserade röda snickerier förekom också. Innertaken var oftast enfärgat vita.  

Under nationalromantiken, på 1910-talet, betsades eller laserades ibland tak, paneler och snickerier för att se äldre ut. Därefter gick modet mot ljusare inredningar och från slutet av 1910-talet till början av 1920-talet övergick snickerierna till att bli vita. Förändringen berodde dels på nya stilideal, klassicismen, dels på att nya vita pigment kom ut på marknaden. 

Imitationsmåleriet försvann helt under 1930-talet. I bostadsrummen målades väggarna ofta i ljusa pastellfärger. Kulörerna var dovare än dagens, vilket beror på att pigmenten inte var lika rena som idag. Köks- och badrumsväggar var ofta vitmålade med en blank oljefärg. Taken var likaså vita, liksom fönsternischerna. Färgsprutor började tas fram som möjliggjorde att väggfärgen applicerades utan synliga penseldrag. 

1940-tal 

På 1940-talet blev omålade ädelträslag populära på paneler och dörrar. Träet behandlades med cellulosalack. Köks- och badrumsväggar kunde, liksom på 1930-talet, vara vita, men även ljusgrönt var vanligt. Bostadsrum kunde nu ha vita eller ljust grå väggar, speciellt i kombination med inredningsdetaljer av träslag i varma toner. Fondväggar blev på modet under 1940-talet. Den fasta snickeriinredningen var oftast vitmålad. Kökssnickerier målades ofta grå som kontrast till de vita väggarna. 

1950-tal 

På 1950-talet introducerades plastfärgerna. I marknadsföringen vände tillverkarna sig inte längre bara till målarna utan även till konsumenterna. De nya färgerna ansågs vara så lätta att måla med att även privatpersoner kunde klara av det. Styrenbutaden och akrylat är exempel på de plaster som användes. 

Det blev allt vanligare att färgerna var alkydoljebaserade (konstharts) istället för linoljebaserade. En annan nyhet var sandspacklet. Tidigare hade målaren varit hänvisad till linoljespackel som krävde längre torktid och måste appliceras i tunna lager. 

År 1952 gjorde rollern sitt intåg i Sverige. Färgsprutor blev allt vanligare och många produkter, som köksskåp och dörrar, sprutmålades på fabrik och levererades färdigmålade. 

Även på 1950-talet målades fondväggar, men nu var det ibland två av rummets väggar som gavs en avvikande kulör eller försågs med tapet. I början av decenniet var väggarnas färger ljusa och milda, det var inredningen som skulle stå för färginslagen. Mot slutet av 1950-talet däremot blev färgerna kraftigare. Taken var fortfarande vita och snickerierna likaså. Köksskåp och luckor målades ofta i olika kulörer. De flesta färger var nu färdigblandade på fabrik, och vissa byggnadsdelar var färdigmålade redan på fabriken, vilket gjorde att färgtillverkarnas standardkulörer var de som gällde. 

1960– och 1970-tal 

På 1960-talet introducerades den så kallade brytmaskinen som bröt färg i olika kulörer och möjliggjorde ett friare kulörval. Kulörstarka lackfärger var modernt under 1960-talet. Under 1970-talet var det vanligt med mörka färger, såsom mörkbrunt och olivgrönt, jämsides med helt vita interiörer. 

Under miljonprogrammets forcerade snabba byggperiod förlorade målarkåren mycket av sin traditionella mångsidighet. Arbetet blev tyngre och enformigare, och målaren behövde inte längre ha en skapande fantasi. Industrin hade på 1960-talet övertagit många av målarens arbetsuppgifter. Först kom de färdigmålade fönstersnickerierna, sedan hela köksinredningar och skåp och till sist levererades även dörrar och dörrkarmar fabrikslackerade till byggplatsen. Måleri ansågs inte längre vara ett hantverk. 

1980-tal 

Under 1980-talet blev det populärt med ljusa pastellfärger och vitt, både på snickerier och väggar. Stänk- och svampmålningar var mycket vanliga, och gjordes ofta på glasfiberväv. Snickerierna målades oftast vita under 1900-talets sista årtionden. Det blev modernt att ”luta av” dörrar och ibland även snickerier. 

1990- och 2000-tal 

Sedan mitten av 1990-talet har intresset för byggnadshistoria och byggnadsvård gjort att många, när de skall måla om, utgår från en byggnads historia och dess tidigare kulörer och färgtyper. Det är också vanligt att interiörer målas i grått och engelskt rött för att de ska se äldre ut. 

Det stora flertalet av oss styrs dock av inredningsmodets snabba svängningar. Färgindustrin utvecklar hela tiden nya produkter och kulörer, till exempel färger med sammets– eller sandstruktur. Ibland marknadsförs till och med höstens och vårens färgkollektioner.