Om brädtak
Fram till mitten av 1800-talet bestod innertak vanligtvis av handsågade träbrädor där hela stockens bredd utnyttjades. Det gav varierande bredder och kraftigt virke som efter handhyvling fick ett kilformat utseende.
Brädorna spikades växelvis med rot- och toppände för att passa ihop. De tidigaste takkonstruktionerna kallades bjälktak där brädorna låg löst över takbjälkar eller infällda i spår med synliga dekorerade bjälkar. En särskild typ var tredingstaket som var vanligt i Västerbotten på 1700-talet och bestod av ett horisontellt mittparti med sluttande sidor för att skapa högre takhöjd i låga hus. Efter laga skiftet byggdes många hus på med en våning vilket ledde till att tredingstak ofta ersattes med plana tak och lägre takhöjd.
I slutet av 1700-talet började man spika fast brädorna för att efterlikna slätputsade tak eftersom puts inte fungerade i timmerhus där rörligheten var för stor. Brädorna fästes då med dyr handsmidd spik som sattes glest och synligt. I enklare byggnader blev locktak vanliga, där varannan bräda låg över de andra och dessa kunde vara spontade eller falsade.
När innertakets paneler började sättas under bjälkarna blev isolering vanligt i mellanbjälklaget med material som mossa löv och jord vilket kunde falla ner genom springorna när träet krympte. Detta kunde åtgärdas genom att ta bort fyllningen, lägga papp och sedan återfylla. Från 1880-talet till 1920-talet blev maskinsågade paneltyper som fas- och pärlspont populära särskilt i förstugor, trapphallar och kök. Pärlsponten var först bred men med tiden blev den smalare och spikningen gick från synlig i brädans mitt till dold i sponten med dyckert, särskilt under 1920-talet då fasspontpanel blev vanlig.