Publicerad: 11 september 2025
Nynäsexpressen – en långsam historia
Med tåg över Södertörn
År 1856 gav löjtnant Herman Sandeberg ut en skrift. Här intill ser du en kopia av första sidan: ”Project till jernväg mellan Stockholm och Nynäs hamn”. Där hade han ritat in sitt förslag på en ny järnväg. Det var ett av flera förslag som diskuterades för att ge Stockholm en ny hamn. Han ritade också in järnvägen mellan Stockholm och Södertälje. Den var inte färdig men var på väg att byggas och skulle binda ihop Stockholm med järnväg hela vägen till Göteborg.
I mitten av 1800-talet började många järnvägar byggas i Sverige. De hade redan blivit vanliga, först i Storbritannien, sedan i Belgien, Holland, Frankrike och andra västeuropeiska länder. Det var många som ville bygga järnvägar även i Sverige, för att utveckla landet genom handel med andra länder. Sandeberg var ingenjör och expert på att planera vägbyggen. Han hade räknat ut att hamnen vid Nynäs skulle kunna ta emot stora båtar. De behövde då inte åka den krångliga vägen genom skärgården till Värtahamnen i Stockholm.
En järnväg på Södertörn skulle gå genom jordbruksbygden och kunna användas för att sälja mat och ved över Östersjön till Ryssland. Samtidigt skulle ryska varor billigare kunna importeras till Stockholm. Skulle tåget dras av hästar eller ett lokomotiv? Sandeberg kom fram till att ett lokomotiv var lämpligast. Detta skrev han ner i en ny skrift: ”Om Nynäsbanan” som gavs ut 1861. Två år senare föreslog han i Sveriges riksdag att pengar skulle avsättas till fler undersökningar. Riksdagen röstade nej, så Sandeberg samlade själv in pengarna.
Motståndet
En annan inflytelserik man var friherre Adlercreutz som ägde Nynäs gård. Han var skeptisk mot en järnväg som skulle störa friden på hans gods. Men Adlercreutz ändrade sig. Han insåg att han skulle kunna tjäna pengar på hamnen, så han erbjöd mark gratis till Stockholms stad om de byggde järnvägen. Det fanns också motstånd från Stockholm där ville man inte släppa ifrån sig hamnverksamheten.
Vem skulle betala järnvägen?
Sandeberg lyckades år 1871 få rättigheten att bygga järnväg från Nynäs till Tullinge. Men han lyckades inte få med sig något tågbolag på planerna. När han vände sig till tyska banker för att låna pengar till bygget fick han nej. Han sålde då rättigheterna till järnvägsbygget till två ryssar. Lukaschevitsch och Pohitonov började bygget år 1872. Men det blev ingen järnväg. Istället försökte ryssarna sälja rättigheterna till ett engelskt företag. När detta misslyckades så kunde ryssarna inte betala Sandeberg. Sandeberg stämde då dem båda och fick tillbaka sina pengar och hamnområdet.
Fransk koloni
År 1879 blev även fransmän inblandade. Hamnen övertogs då av dr A Ljunggren som fick kontakt med personer inom den franska adeln. Ljunggren ville bilda en koloni i Nynäs för fransmän som var missnöjda med politiken i Frankrike, där nya revolutioner hotade adelns privilegier.
Professor Sjögren tog över Nynäs
Intresset bland politiska flyktingar inom den franska adeln var inte tillräckligt stort. Det var först när Nynäs fick en ny ägare år 1892 som det började hända saker. Geologiprofessor Hjalmar Sjögren ville inte bara bygga järnväg och hamn utan också en villastad och badort. Att binda ihop Södertörn med den stora ryska marknaden via staden S:t Petersburg var ett viktigt mål.
Äntligen: Nynäsexpressen
År 1898 bildade Sjögren ”Stockholm-Nynäs järnvägsaktiebolag” (SNJ) och fick året efter rättigheter till att bygga järnvägen. Nynäsbanan invigdes år 1901.
I början var ekonomi inte så bra för SNJ. Men den förbättrades när ångbåtstrafiken till Gotland kom igång. År 1909 fick järnvägsbolaget lov att köra i rekordhastigheten 90 km/h. Den snabba resan till Nynäshamn med ”Nynäsexpressen” blev känd för många under olympiaden 1912 och till slut började den gamla idén löna sig för dem som investerat pengar i projektet.
Fler statliga projekt och färre privata
Privata aktörer satsade pengar och tid för att bygga samhället. Många av dem hade tjänat pengar på ndustrialiseringen. Under 1800-talet hade varor börjat säljas och fraktas mellan olika länder. De som tjänade en förmögenhet på handeln ville gärna investera i nya fabriker eller företag. Men de investerade också i järnvägar, hamnar och annat.
Under 1900-talet förändrades detta. Då blev det i stället staten som tog initiativet till många stora projekt med nya vägar, hamnar och annan infrastruktur. En idé var att hela folket skulle gynnas av nya byggen, inte ett fåtal kapitalister som ville investera pengarna för att få egen vinst.