Under 1950–1970-talen tog modernismen fart på allvar i Sverige. Det var en tid då arkitekturen blev mer internationell och byggnader började se likadana ut oavsett var i världen de uppfördes.
Historiska och lokala traditioner fick stå tillbaka till förmån för funktionella och rationella lösningar. Den här utvecklingen kallas ibland för högmodernism, eftersom den förde funktionalismens idéer till sin yttersta konsekvens.
Medan den tidiga modernismen var starkt präglad av ideal om funktion, rationalitet och standardisering, utvecklades den sedan i flera riktningar där arkitekter började experimentera mer med form, konstruktion och människans upplevelse av rum. Den tekniska utvecklingen inom byggindustrin, särskilt användningen av betong, stål och glas, gjorde det möjligt att skapa mer avancerade och varierade byggnader.
En central riktning inom senmodernismen var brutalismen, som växte fram under 1950- och 60-talen. Här användes ofta rå, obehandlad betong (béton brut) som gav byggnaderna ett tungt och kraftfullt uttryck. Konstruktionen exponerades tydligt, och arkitekturen präglades av stora volymer och repetitiva former. Brutalismen användes ofta för offentliga byggnader.
Konstruktivismen, med rötter i tidigt 1900-tal, fick fortsatt inflytande genom sitt fokus på struktur och teknik. Byggnaden sågs som en tydlig konstruktion där bärande element och tekniska lösningar framhävdes snarare än doldes. Detta gav arkitekturen ett industriellt och maskinellt uttryck, där form och funktion hängde tätt samman.
Under 1960- och 70-talen utvecklades strukturalismen som en reaktion mot den strikta och ibland opersonliga modernismen. Istället för att enbart fokusera på funktion betonade denna riktning hur människor använde och upplevde rum. Arkitekter arbetade med flexibla system, moduler och upprepningsbara enheter, vilket gjorde att byggnader kunde förändras och anpassas över tid. Fokus låg på att skapa levande och socialt fungerande miljöer.
Mot slutet av perioden växte high-tech-arkitekturen fram, särskilt under 1970- och 80-talen. Denna riktning lyfte fram byggnadens tekniska komponenter, som ventilationssystem, rör, hissar och bärande stålkonstruktioner, och gjorde dem till synliga delar av gestaltningen. Resultatet blev ofta lätta, transparenta byggnader i glas och stål, där tekniken inte bara var funktionell utan också estetisk.
60-talets miljonprogram
Efter andra världskriget fanns fortfarande en stor bostadsbrist i Sverige. För att lösa problemet startade staten miljonprogrammet på 1960-talet. Målet var att bygga en miljon bostäder på tio år. För att klara det krävdes en helt ny byggmetod. Man gick från hantverksmässigt byggande till industriell produktion, där stål och betong dominerade.
Flerbostadshus byggdes ofta med platsgjutning eller prefabricerade betongelement, vilket innebar att husens delar tillverkades i fabrik och monterades på plats. Fasaderna var inte längre bärande utan bestod av så kallade utfackningsväggar som kläddes med tegel, plåt eller lättbetong som putsades. Taken gjordes platta, vilket gav byggnaderna ett modernt och stramt uttryck. Den här typen av byggande krävde mycket pengar, men blev lönsam i stor skala.
Villabyggandet följde samma utveckling. Nya villaområden växte fram på tidigare jordbruksmark, med kataloghus eller typhus som såg relativt lika ut. Husen byggdes ofta som en- eller ett och ett halvplanshus, vilket gav bra lånevillkor.
Så känner du igen modernismen
Under senmodernismen, som tog fart från slutet av 1960-talet, placerades flerbostadshus och villor i stora kvarter som gav en enhetlig känsla. Fasaderna kunde vara i putsad betong, tegel, plåt eller trä. Tack vare lackerad plåt kunde vissa byggnader få intensiva färger, vilket gav variation i stadsbilden.
Villorna hade stor variation i både form och funktion. Många byggdes som en- eller en halvplanshus, ibland med källare eller i vinkel, och ofta med garage i en tillbyggnad på ena gaveln. Fasaderna var vanligtvis i tegel, mörklaserat trä eller en kombination av båda. Under 1960-talet målades fönstren vita, men på 1970-talet blev mörklaserat trä vanligare. Fönstren var ofta nästan kvadratiska med enkla karmar och foder. Taken kunde vara platta eller flacka, men även stora, branta sadeltak förekom.
Under modernismen blandades dova naturtoner med färgstarka detaljer. Många småhus och radhus gick i brunt, beige, mörkgrönt eller grått, för att smälta in i landskapet. Tegel i rött, gult eller brunt användes flitigt och kombinerades ofta med mörklaserat trä, vilket gav ett naturligt och robust uttryck.
I flerbostadshus användes betong ofta obehandlad, i sin råa form, eller putsades och målades i jordnära färger. För att skapa variation målades detaljer som balkonger, entrépartier och trappräcken i starka färger som blått, orange eller rött. Lackerad plåt möjliggjorde också mer intensiva färger, särskilt på offentliga byggnader.
Modernismen i Stockholms län
Mer om bebyggelse
Arkitekturstilar i Stockholms län
Här kan du bekanta dig med de olika artitektoniska stilarna i Stockohlms län. Läs mer om bakgrund, färger och historik.
Se alla arkitekturstilar
Ormen långe i Masmo
Upptäck en spännande modernistisk byggnad i Masmo! Huset är cirka 300 meter långt och invigdes 1964. På grund av sin långa, slingrande form kallades byggnaden för Ormen Långe.
Läs mer om Ormen långe