1970-1990: Postmodernismen - Stockholms läns museum

Postmodernismen växte fram som en reaktion mot den tidigare modernismens strikta, enkla och ofta likriktade arkitektur. Där modernismen fokuserade på funktion och enhetliga former, ville postmodernismen i stället skapa variation, lekfullhet och identitet. 

Arkitekter hämta inspiration från historien, platsen och kulturen. Det blev vanligt att blanda olika stilar, återanvända klassiska element som kolonner, valv eller frontoner, men på nya och oväntade sätt – ibland överdrivet, ironiskt eller humoristiskt. Arkitekturen kunde kombinera både gamla och nya uttryck i samma byggnad.

Postmodernismen

Till skillnad från modernismens fokus på funktion, betonade postmodernismen formens symbolik och visuella uttryck. Byggnader skulle inte bara vara praktiska utan också kommunicera sin funktion och sticka ut.

Postmodernismen uppstod under slutet av 1960-talet och slog igenom under 1970- och 80-talen som en reaktion mot modernismens strikta och ofta enhetliga ideal. Där modernismen betonade funktion, enkelhet och universella lösningar, började postmodernismen ifrågasätta dessa idéer och istället lyfta fram mångfald, historiska referenser och lekfullhet i arkitekturen. Arkitekter ansåg att modernismens byggnader ofta blev anonyma och likriktade, vilket ledde till en vilja att återinföra symbolik, ornament och kulturell variation.

En viktig tidig teoretiker var Robert Venturi som argumenterade för att arkitektur borde vara komplex och motsägelsefull snarare än strikt och rationell. Tillsammans med andra arkitekter, som Charles Jencks, formulerades postmodernismen som en ny riktning där historiska stilar kunde blandas fritt och ges nya betydelser.

Under 1970- och 80-talen spreds postmodernismen internationellt, särskilt i USA, Europa och Japan. Arkitekter började använda klassiska element som kolonner och gavlar, men ofta i överdrivna eller ironiska former. Byggnader kunde kombinera olika stilar och färger på ett sätt som bröt helt med modernismens strama estetik. Exempel som Michael Graves och Philip Johnson visar hur riktningen blev etablerad även i stora offentliga och kommersiella byggnader.

Postmodernismen blev inte en enhetlig stil utan snarare en bred rörelse där arkitektur, design och stadsplanering öppnade upp för större frihet och tolkning. Den fortsatte att påverka arkitekturen in i 1990-talet och banade väg för ännu mer pluralistiska uttryck i den samtida arkitekturen.

Österrike, Wien, Hundertwasserhaus, 1983-86, Friedensreich Hundertwasser

Så känner du igen stilen

Postmodern arkitektur är ofta eklektisk, vilket betyder att den blandar olika stilar och uttryck. Byggnaderna kan ha ovanliga former, asymmetrier, eller se ut som om de är uppbyggda av olika delar som satts ihop i ett slags collage. Dekoration och ornament återkommer, men ofta i nya material eller med en överdriven utformning som gör att de får en humoristisk eller lekfull känsla.

Materialen blandades på nya sätt. Tegel, glas, betong, stål och ibland plast användes tillsammans för att skapa kontraster. Där modernismen strävade efter enhetlighet, vill postmodernismen skapa variation.

Postmodernismens färger

Färgerna är en viktig del av uttrycket. Till skillnad från modernismens dämpade toner använder postmodernismen pastellfärger, starka nyanser och oväntade färgkombinationer. Det kan handla om rosa, turkos, blått, gult eller grönt i kombination med andra starka detaljer. Färgen används inte bara som dekoration utan som ett arkitektoniskt verktyg för att lyfta fram byggnadsdelar och skapa en tydlig identitet.