Om skiffertak
Takskiffer är tunna skivor av sten som används till taktäckning. De tillverkas huvudsakligen av lerskiffer eller glimmerskiffer, men även andra bergarter förekommer.
I Sverige började man använda skiffer som taktäckningsmaterial först på 1700-talet, och på 1800-talet i lite större skala, speciellt i områden kring skifferbrotten. Skiffertakens storhetstid inföll under senare delen av 1800-talet. Det var nygotikens kärlek till äkta och nationella material som gjorde skiffern så populär. Skifferns popularitet höll i sig under 1900-talets tre första decennier.
På herrgårdar och kyrkor
Herrgårdarnas huvudbyggnader fick tidigt skiffertak. Man lade också skiffer på de ouppvärmda uthusen och på kyrkorna. I övriga delar av landet fick dessa byggnader spåntak.
I Sverige har det huvudsakligen förekommit två olika sätt att lägga skiffer på – dubbeltäckning (eller trelagstäckning) med rektangulära plattor samt enkeltäckning med kvadratiska plattor. Den vanligaste skifferplattan är en rektangulära, där nederkanten oftast är rak, men även kan vara huggen med rundad kant eller i en spets. På taket bildar denna platta ett sexkantigt bikakakemönster. Fyrkantsskiffer kallas den kvadratiska platta som läggs diagonalt. Sidohörnen är avkapade för att ge överlapp.
Underhåll av skiffertak
Skifferplattor sitter bättre än tegelpannor, men spikarna kan rosta och enstaka plattor kan brista. Det är viktigt att ersätta en skifferplatta som har fallit ner. Genom att ha uppsikt över sitt tak och varje år inspektera med kikare kan man förebygga en kostsam omläggning genom enklare insatser.