Om skorstensmaterial och sotning
Husets skorsten har inte bara en praktisk funktion – den är också en betydelsefull del av arkitekturen. Under de senaste tvåhundra åren har skorstenen på våra boningshus utvecklats från att vara lång och smal till att bli kort och tjock.
Skorstenen har också under den här tiden flyttat upp från takfoten till taknocken, och varit vitkalkad, svarttjärad och plåtbeslagen.
Skorstensmurning
Skorstensmurens grundläggning kunde bestå av en timrad träkista med en plattform för murverket. Under senare delen av 1800-talet gjordes istället stenkistor av huggen sten utan bruk (kallmur). Till skorstensstockarna användes handslaget tegel till långt in på 1800-talet. Tegelindustrin fick sitt genombrott på 1890-talet och det maskinslagna teglet började då konkurrera ut det handslagna. Från 1900-talets början och framåt använde man stortegel med måtten 30 x 14,5 x 7,5 centimeter (omkring 12 x 6 x 3 tum) men lokala format förekom också. Skorstenar och eldstäder murades med lerbruk, som har elastiska egenskaper. Vid sekelskiftet 1900 började man använda kalkbruk och något senare kalkcementbruk.
Ytbehandling, plåtinklädnad
Hela skorstensstocken putsades för att den skulle bli tätare. Den utvändiga skorstenen är utsatt för väta och kyla och det har funnits olika metoder för att skydda den. Fram till 1800-talets mitt var det vanligt med kalkputsade och vitkalkade skorstenar. Att behandla oputsade skorstenar med svarttjära (trätjära blandad med kimrök) eller svart linoljefärg var allmänt förekommande på 1800-talet. Även målning med röd slamfärg förekom. Man kunde också klä in skorstenen helt med falsad skivplåt när järnplåten blev billigare under andra häften av 1800-talet. Mot slutet av seklet fick man tillgång till fabrikstillverkat tegel i frostbeständigare kvalitet och det blev inte längre nödvändigt med ytbehandling eller plåtinklädnad. Men många arkitekter vid 1900-talets början sökte sina förebilder i äldre byggnadstradition. De vitkalkade skorstenarna blev åter moderna, och på 1920-talet kläddes gärna skorstenarna med falsad skivplåt.
Skorstensöverbeslag
För att skydda skorstenen murades den med en utkragning – en utskjutande krans av tegelstenar längst upp. Krönet täcktes av enkupiga tegelpannor. Under andra hälften av 1800-talet blev istället skorstensöverbeslag av plåt vanliga på alla typer av bebyggelse. Plåtbeslagningen utformades konstfärdigt som ett ”tak” över skorstenens murade krön. Plåtbeslaget bestod av plåtar som sammanfogades till skivor med hakfals. Plåtskivorna fogades i sin tur ihop med ståndfals. Beslaget fästes med långa plåtbleck som spikades fast i murfogarna med klippspik. I början av 1900-talet fick skorstensöverbeslagen ofta dekorativa former och målades i engelskt rött, kromoxidgrönt eller svart.
Skorstenar med huv
Skorstenar med någon form av huv har varit brukligt på de hus som det inte dagligen eldades i, men som hade funktionen av att behöva eldas när de användes, som smedjor, backstugor och badhus. Skorstenshuven skyddade skorstenen mot regn och snö som annars kunde orsaka frostsprängning. Flera olika typer förekommer; ett så kallat svep av plåt är en variant. En ”ballerina” eller ”dansare” som vrider sig efter vinden sattes också på skorstenen för att få bättre drag.
Om moderna krav och sotning
Dagens krav vid uppmurning av skorsten är att varje eldstad ska ha sin egen kanal från eldstaden upp till skorstenskrönet. Skiljeväggarna mellan kanalerna måste utföras i en tegelstens bredd. Kraven gäller såväl vid nybyggnad som restaurering. En följd av detta är att skorstenen blir grövre. Man kan ändå eftersträva att den nya skorstenen ovanpå taket får samma karaktär som den äldre.
Det finns rekommendationer för hur stort avståndet ska vara mellan murstocken och brännbart material. I äldre timmerhus går väggen normalt direkt mot skorstensmuren – rökgaserna från traditionella eldstäder blev inte lika heta som från moderna pannor och kaminer. Om man har en äldre skorsten som fungerar och inte har för avsikt att komplettera med fler nya eldstäder kan man förmodligen fortsätta som förut. Är man osäker på vad som gäller kan man kontakta sin skorstensfejarmästare.
Skorstensbrand
Vid vanlig eldning avsätts sot och tjärliknande produkter, speciellt om man använder fuktig ved eller björkträ och inte har tillräckligt bra drag. Ett traditionellt tips för att få bort sotet är att lägga en zinkplåt i pannan eller elda en brasa med aspved. Skorstensbrand eller “soteld” innebär att tjäran som samlats i murstensstocken fattar eld längst ner och bränner uppåt. Då tjäran utvidgas kan den täppa till kanalen och risk finns då att skorstensstocken trycks sönder. Om inte annat bildas det sprickor i samband med soteld.
Skador på murstocken
Sprickor på skorstenar är vanliga och kan ha flera olika orsaker. Skorstensstocken är tung och det är viktigt att grunden är stabil. Skador på grunden är dock ovanligt. Sättningar i byggnadsstommen är vanligare och det kan påverka skorstensstocken. Stocken, som förr murades tätt intill timmerväggen, kan haka i bjälklagen om stommen rör sig. En del av bjälklaget kan till och med gå genom murstocken i äldre hus. Dessa bjälkar kan fortfarande vara intakta, eftersom röken från traditionella eldstäder inte var lika het som från moderna värmepannor. Sneddragna skorstensstockar på vinden är också känsliga för rörelsen i stommen.
Om man eldar med olja kan man få problem med kondensvatten och svavelsyra som skadar teglet i skorstensstocken. Skorstensstockar överför kyla och fukt från grunden. Om huset står oeldat under lång tid kan fukten orsaka röta.
Komplettering och ommurning
Rådgör alltid med en sotare och en murare som har erfarenhet av traditionella eldstäder innan arbetet påbörjas. Tag reda på vilka bestämmelser som bör tillämpas och diskutera tillvägagångssätt för att inte förstöra det kulturhistoriska och estetiska värdet.
Om ett antal stenar i skorstensgrunden rasat undan, kan det i vissa fall räcka med att gjuta under med betong för att skorstenen ska klara sig.
Sprickor i skorstenen kan lagas i med putsbruk. Till de äldre skorstenarna användes förr lerbruk och detta bör användas vid reparation i första hand. Eldfast lera är ett alternativ. Kalkbruk kan användas i vissa fall. Kalkcementbruk, kc-bruk, är mindre elastiskt, transporterar fukt sämre och kan orsaka nya sprickor. Vid lagning och nymurning bör således kalkcementbruk inte användas.
Ibland är det nödvändigt att mura om skorstensstocken, om den har allvarliga skador eller brister, eller vid anslutande av nya eldstäder eller ventilationskanaler. Om skorstensstocken muras om behöver nybyggnadskrav tillämpas.
Innan skorstenskomplexet rivs bör hela murstocken dokumenteras genom uppmätning och fotografering.
Skorstenar genom tiderna
Skorstenar har varit en viktig del av byggnader i många hundra år och har förändrats mycket beroende på teknik, behov och hur människor levde. Från början fanns det inga skorstenar alls. I förhistorisk tid och under antiken eldades det direkt på golvet inomhus, och röken fick helt enkelt leta sig ut genom dörrar, fönster eller hål i taket. Romarna hade visserligen avancerad uppvärmning, men de fungerade på ett annat sätt. De använde hypokaustsystem, där varm luft leddes genom kanaler i väggar och golv för att värma badhus och rika hus. Det liknade inte skorstenar som vi känner dem i dag.
Under medeltiden, ungefär mellan år 500 och 1500, började man använda riktiga skorstenar i Europa. De första dök upp i borgar och kloster under 1100- och 1200-talet. Skorstenen gjorde det möjligt att leda ut rök på ett mycket bättre sätt, vilket i sin tur gjorde att husen kunde ha flera våningar med eldstäder. Rummen blev också betydligt mindre rökiga. Skorstenarna byggdes oftast av sten eller tegel eftersom det tålde värme bra.
När renässansen spred sig i Europa och in på 1600-talet blev skorstenar vanligare i städer. I England och Nordeuropa började nästan alla finare hus ha skorstenar, ibland flera stycken. För rika familjer blev eldstäder och skorstenar också ett sätt att visa status. Under den här tiden utvecklades tekniken och skorstenarna gjordes smalare och högre för att ge bättre drag och för att minska risken för bränder.
På 1700- och 1800-talet, under den industriella revolutionen, förändrades skorstenarnas betydelse igen. Tillverkningen av tegel och andra byggmaterial blev mer industrialiserad, vilket gjorde det lättare att bygga stora skorstenar. Det var också nu fabriksskorstenar blev vanliga. De höga skorstenarna gjorde att röken leddes bort från arbetsplatserna och förbättrade arbetsmiljön. Samtidigt infördes fler regler för att minska brandrisken i städer.
Under 1900- och 2000-talet skedde stora tekniska förändringar. Skorstenar behövde anpassas till centralvärme, oljepannor och så småningom fjärrvärme. Många villor fick skorstenar som också hade ett dekorativt värde, särskilt under 1900-talet. Men när elektrisk värme och moderna ventilationssystem blev vanligare minskade behovet av traditionella skorstenar.