Om torvtak
Fram till 1700-talets början var torv det vanligaste taktäckningsmaterialet på timrade bostadshus. Idag är det mest små hus på hembygdsgårdar som har torvtak.
Vid mitten av 1800-talet var torvtak vanligt förekommande på landsbygden och i början av 1900-talet, under nationalromantiken fick torvtaken ett uppsving, dock främst på uthusen.
Ett torvtak kräver relativt flack taklutning, tyngden gör att torven kan hasa ned om den ligger för brant. Äldre byggnadstraditioner är påverkade av torvtakets konstruktion, dess lutning och dess breda vindskivor.
Det underliggande vattentäta skiktet i torvtaket har traditionellt bestått av björknäver. Halm och vass har också använts. I modern tid har material som eternit och grundisoleringsmatta, så kallad Platonmatta, prövats som underlag till torven. Anledningen till detta är främst att björknävern är både svår och dyr att få tag på.
Underhåll av torvtak
När torvtak ska läggas om på en byggnad med stort kulturhistoriskt värde görs det med traditionella material, förutom näver som ibland ersätts med andra material.
Grästorv köps antingen odlad eller tas ur en gammal fast ängsvall där jorden är genomvävd av rotverket. Gräsväxten skall vara härdig, den ska tåla torka och vara fri från kvickrot och mossa. Torvtak läggs i två lager, det undre med grässvålen nedåt, och det övre tvärtom. Det undre lagrets rotsystem gör att skiktet hålls samman och inte rinner av. Torven läggs på våren eller på hösten.
Plantera gärna taklök här och var på taket. Under torra perioder klarar sig taklök bra, den håller sig grön och sprider ut sig över takytan. Olika typer av taklök ger liv åt ytan. Flera sorter blommar under sommaren och hösten med vita, gula och lila nyanser. Under mycket torra perioder bör taket vattnas morgon eller kväll.