Om limfärg
Sedan lång tid tillbaka används limfärg till målning av väggar, tak och spiselmurar. Till tak har limfärg använts även i modern tid och till spiselmurar används den också fortfarande.
Limfärg består av krita utrörd i vatten med animaliskt lim eller cellulosalim som bindemedel, eventuellt brutet med färgpigment. Förr var limmet oftast ett animaliskt lim (benlim, hornlim, eller pärllim som det också kallas), men från 1940-talet har cellulosalim också använts. Benlim är lite starkare än cellulosalim, men cellulosalim gör att färgen blir lite lättare att stryka ut. För den ovana målaren, kan det vara bra att öva sig med limfärg blandad av cellulosalim. På gamla ytor där det inte bör avvika från originalbehandlingen är det lämpligt att använda benlim.
En limfärgad yta är matt, men har ändå lyster. En pigmenterad limfärg får ofta en distinkt kulör. Färgens matta och fuktkänsliga yta har gjort att den inte använts till målning av snickerier och möbler.
Användningsområden för limfärg
Limfärg är lämplig till de flesta underlag, men fäster bäst på papper, trä och puts. Underlaget bör inte ha en alltför blank yta och måste underlaget vara fast och rent eftersom limfärg lätt missfärgas. Underlaget ska också vara skyddat från fukt. Limfärg flagar nästan aldrig och är lätt att tvätta bort. Färgen lämpar sig väl till stuckaturtak eftersom den går att tvätta ner vid ommålning. Vid ommålning med limfärg bevaras stuckatur och originaldetaljer väl, vilka annars kan förstöras under andra typer av färglager.
Hur vet jag att det är limfärg?
Gör ett limfärgsprov för att avgöra om färgen är en limfärg. Blöt ett finger eller ta en våt trasa och tryck den mot färgen. Blir det genast en mörk fläck och färgen suger åt sig av fukten – då är det med all säkerhet limfärg. Och om färgen löser sig och blir kletig när du gnuggar lite med fingret i den är det också limfärg.
