Om pappspända tak
Pappspänning är en traditionell metod som användes för att skapa släta vägg- och takytor, särskilt på ojämna underlag som timmer. Trots att tekniken idag nästan är bortglömd bland yrkesmålare, lever den kvar som ett värdefullt hantverk inom byggnadsvård.
Metoden var vanlig från slutet av 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet, då den gradvis försvann i takt med att nya material som masonit och porösa skivor slog igenom.
Det främsta syftet med pappspänning har alltid varit att möjliggöra tapetsering på underlag som annars varit för grova eller ojämna. Tekniken är inte bara funktionell utan också estetiskt tilltalande. Pappen, som spänns upp likt ett trumskinn, tillåter väggtimret att röra sig utan att ytan spricker eller bucklar sig. Resultatet blir en yta som ser alldeles slät ut framifrån, men som samtidigt följer väggens naturliga svängningar och får ett levande uttryck när man ser den från sidan.
Moderna spännpapper av returpapper
Det finns en viktig skillnad mellan dagens papp och den som användes förr. Många moderna spännpapper tillverkas av returpapper med korta fibrer, vilket gör att de inte klarar av att vätas eller spännas utan att först förbehandlas. Ofta krävs ett tunt lager oljefärg innan de kan användas.
Till pappspänning av tak användes en tunnare papp än till väggar. Uppsättningen utfördes vanligtvis av kunniga målare. Pappspända tak målades oftast med limfärg eller kritades. Under 1800-talet försågs de gärna med dekorationsmålning, utförd med schabloner. Traditionellt klistrades pappen även på taklisterna. Modet att pappspänna innertak försvann omkring 1930–40-talen då masonit och andra porösa skivor blev populära.