Ute vid kajen i Societetsparken rör sig en grå stålkonstruktion med vinden. Den är placerad högt uppe på en smal pelare av stål. Men vingen vrider inte bara på sig, utan drar också ihop sig och vidgar sig beroende på vindstyrkan. Om vinden är hård, drar den ihop sig, och om vinden mojnar, brer den ut sig. Eftersom konstverket är i ständig rörelse ser det aldrig ut på samma sätt. Att både himmel och vatten skiftar i färg inverkar också på upplevelsen av den rörliga skulpturen.
Konstnärens idé
Konstnären berättar:
“Jag har alltid varit fascinerad av vingar, och är både fågelintresserad och segelintresserad. Det jag ville visa på var vindstyrkan och vindriktningen. Det handlade också om en önskan att göra ett konstverk som är föränderligt och inte en skulptur som alltid ser likadan ut.”
Han säger även:
“En fågel minskar vingytan för att kunna öka sin hastighet, och det var den rörelsen jag ville åt. Skulpturen är konstruerad så att vingpennorna lätt kan löpa och röra sig. Det är sammanlagt elva vingpennor. Om den övre delen skulle ha haft full yta hade den gått sönder.”
Hur gick han tillväga?
Om tillkomsten av verket och placeringen berättar han:
“Från början gjorde jag en liten modell i papp. Jag testade den både inne och ute med en dammsugare. Stegvis ökade jag storleken på modellen. Jag ställde sedan ut en skulptur i stål på Pythagoras industrimuseum i maskinhallen. Den skulpturen var en tredjedel så stor som den som nu står vid vattnet. Till Pythagoras kom en arkitekt som heter Johan Schmalensee och han fastnade för skulpturen. Platsen hittade jag själv. Det föll sig så att man då höll på att bygga om kajerna, och jag tänkte att det skulle blåsa bra där.”
Konstverket är på samma gång en konstruktion och en skulptur. Placeringen vid vattnet där vinden friskar i är en förutsättning för verkets funktion, samtidigt som platsen också fått sin prägel av konstverket. En växelverkan har uppstått mellan plats och konstverk.
Texten bygger på en telefonintervju med Bengt Grandin den 23 mars utförd av Rebecka Walan för Stockholms läns museum. Med stort tack till Bengt Grandin som tog sig tid att berätta!