Publicerad: 29 februari 2024

Jos-paket.

Jos i förpackning av papp

Vid den stora parkeringen norr om Huddinge gymnasium låg ett mejeri. När hanteringen av mjölk flyttade till större lokaler i Årsta på 50-talet så flyttade ett företag som gjorde juice in. Vic-Jos var ett litet företag med 6-7 fabriksarbetare, tre kontorister och 5-6 bilar som körde runt i Stockholmsområdet och levererade jos.

Vic-Jos testade en ny sorts pappförpackning till sina drycker. Tidigare användes glasflaskor till alla drycker, både juice, mjölk och annat. Förpackningen hade utvecklats av det svenska företaget Tetra Pak och visade sig fungera bra. Förpackningarna blev en av de största succéerna någonsin för ett svenskt företag. Idag har det blivit självklart att mjölken har en fyrkantig förpackning av papp. 

Svensk eller engelsk stavning?

Vic-jos påverkade också hur vi stavar ordet juice. Eftersom Vic-jos var ett registrerat varumärke så fick inga andra företag använda det. Det innebar att andra tillverkare av juice fick använda den engelska stavningen. Även om Vic-jos försvann så blev den engelska stavningen (juice istället för jos) den vanligaste i svenska språket. 

Publicerad: 29 februari 2024

Pojken i sjömanskostym på bilden från 1901 betraktar ångbåten "Sjöfröken" som gick mellan Fittja och Stockholm och en annan båt för segel på väg från Klubbensborgs brygga.

Gården låg vid landsvägen

Före industrialiseringen var Stockholm mycket mindre. Staden fick plats på den ö som vi idag kallar Gamla Stan. Utanför det fanns gårdar och torp där människor arbetade med att odla sin egen mat och ha hand om djur. Så levde människor överallt på landsbygden. Vårby var en sådan gård men under industrialiseringen började platsen att förändras.  

En speciell sak med Vårby var att två viktig vägar passerade. Där E4an går idag fanns en smal väg mot Stockholm och den andra vägen gick mot Glömsta och Ävsjö och vidare till Skanstull. Den vägen kallas Göta Landsväg och har bundit ihop Stockholm med Södertälje ända sedan medeltiden. Det lättaste sättet att resa var med båt men många resor gjordes också med häst och vagn och allra oftast till fots.

Redan innan industrialiseringen kom igång i Stockholm så tillverkades tegel, både i närheten av Vårby gård och i Slagsta på andra sidan vattnet. Tegel tillverkades av lera som grävdes upp från marken eller botten av sjön. Leran brändes i stora ugnar och blev hårda tegelstenar. På somrarna kom gästarbetare från Småland för att jobba i tegelindustrierna.

Ångbåtar fraktade tegel

Om teglet skulle användas till ett bygge i Stockholm så kunde det lastas på en båt som seglade med hjälp av vinden. Under industrialiseringen började båtarna få motorer som kallades ångmaskiner. Båtarna blev större och byggdes av metall. Från Vårby började ångbåtar köra efter fasta tidtabeller. Både varor och människor kunde då färdas med båt mellan städer som Stockholm, Södertälje och Uppsala.

Industrier i Vårby

Förutom tegelbruket har det också funnits andra industrier nära Vårby gård. Här fanns en ångsåg, alltså en stor såg som drevs av en motor och som kunde göra brädor av stockar. Men den viktigaste tillverkningen startade år 1932 då gårdens ägare började tillverka mineralvatten. Det fanns nämligen ett ställe där kallt och gott vatten rann ut ur berget – en källa.

Tidningsartikeln från år 1957 berättar att fabriken har byggts ut med lager och laboratorium och snart ska bli ännu större. Här arbetade 150 personer med att tillverka 35 miljoner flaskor vatten och läsk varje år. Fabriken köptes upp av Spendrups och fortsatte växa till ett stort bryggeri, men år 2013 lades det ner och fabriken revs och bryggningen fortsatte i Grängesberg.

Tvättade åt de rika

I den här trakten fanns också flera tvätterier som jobbade med att tvätta kläder och lakan åt stockholmarna. Det gick att tjäna lite pengar på att tvätta åt rika stadsbor men de små tvätterierna använde oftast inte ångbåtarna utan billigare transporter. Hela familjen hjälptes åt att få tvätten ren och torr. När det var klart lastades en kärra som någon i familjen drog för hand hela vägen in till Stockholm och tillbaka.

Du hittar fler artiklar om tvätterierna i länkarna här nedanför.

Arbetarna sköljer flaskor vid bryggeriets löpande band år 1951.

Turism och industri nära stan

Trots att Vårby var landsbygd så fanns det mycket aktivitet här. Tvätt, tegelbruk och mineralvatten har du redan läst om. Längs vattnet fanns sommarvillor för stockholmare. Gäster från ännu längre bort reste till kurorten Vårby källa för att bada och dricka vattnet. Allt det här fanns eftersom Vårby låg ganska nära Stockholm och hade bra kommunikationer. Både landsvägen och senare ångbåten gjorde det lättare att frakta sommargäster, tegel, tvätt och flaskor.

Vårby gård med park, åkrar och stall.

Tidningsartikel om Wårby källe.

Historiska källor från Vårby

Huddinge 1930

Huddinge 1708

1909

Huddinge 1965

Huddinge 1942

Huddinge 1933

Visa alla bidrag

Publicerad: 8 februari 2024

Fabrikens reklamblad

Produktbladet som du ser här visar olika trädgårdsmöbler som Glömsta fabrik tillverkade. I slutet av 1800-talet blev det vanligare att umgås och äta utomhus. Modet spred sig från borgarklassens sommarnöjen och villaträdgårdar och allt fler ville ha något att sitta på när de drack kaffe i det gröna. Tyvärr tog Manby aldrig patent på de hopfällbara trädgårdsmöblerna. Därför var de inte skyddade mot att andra fabriker kopierade och sålde liknande stolar.

Produktblad, som är från cirka årtalen 1878-1885, visar trädgårdsmöbler från Glömsta fabrik.

Manby från Mantorp

Manby var en ovanlig fabriksägare, för han hade inga pengar att investera. Han kom från en fattig torparfamilj i Östergötland. Men eftersom han var både intelligent och bra på att läsa fick han arbete som privatlärare åt godsägarens barn. Godsägaren ägde gården Mantorp och torpet där den unge Carl Johan växte upp. Carl Johan fick pengar för att få studera för att bli präst eller lärare. Som tack för hjälpen tog han namnet Manby (som är bildat efter gården Mantorp). Däremot tog han ingen examen utan blev intresserad av den mystiske tänkaren Emanuel Swedenborg.

Carl Johan Manby Nilsson.

Huddinge låg bra till

C J L Manby var 30 år när han steg av tåget på Huddinge station en vårdag 1869. Han hade hittat ett ställe där han kunde bygga upp en verksamhet som skulle ge honom så mycket inkomst att han fick tid åt att översätta Swedenborgs skrifter från latin till svenska. Glömsta fabrik var en gammal arbetarbostad som hörde till Fullersta gård och den låg intill det nya tågspåret. Läget var bra. Färdiga varor kunde fraktas med vagn längs landsvägen (nuvarande Glömstaleden) till Fittja och lastas på ångbåten. Eller till den nyinvigda Huddinge station.

Fabrikens egna uppfinningar

Manby bodde tillsammans med några vänner och släktingar på Glömsta. Först satsade den lilla kolonin på biodling. Men försäljningen av honung blev inte så lönsam så Manby fick gå vidare med andra idéer. Fabriken tillverkade under en period makaroner men också många av Manbys egna uppfinningar.

Kammarduschen var en möbel som kunde fällas upp till en duschkabin. Den användes inomhus och den som duschade trampade på pedaler för att få vattnet att flöda. En industriutställning i Eskilstuna utsåg kammarduschen till årets familjejulklapp år 1886.

Kammarduschen, en tidig variant av duschkabin.

Vad hände sedan?

För Manby var hans uppfinningar och Glömsta fabrik inte lika viktiga som den religiösa gruppen ”Nya kyrkan” som han var med och grundade. Därför sålde han fabriken, som senare flyttade från Huddinge och fortsatte tillverka trädgårdsmöbler i Rimforsa i Östergötland. Manbys översättningar av läromästaren Swedenborgs texter inspirerade författarna August Strindberg och Selma Lagerlöf och lever vidare. Även Glömsta fabrik fick ett långt liv. År 1885 flyttade bröderna Carlsson in och startade en bläck- och zinkplåtsverkstad.

Annons från Glömsta fabriks nya ägare år 1887.

Huddingebilder

1920 – 1929

Huddinge 1902

Huddinge 1930 – 1939

Huddinge 1902

1844 – 1893

Huddinge 1942

Huddinge 1933

Huddinge 1951

Visa alla bidrag

Publicerad: 2 februari 2024

Torparfamiljen Johansson

Familjen Johansson bestod av mamma Charlotta, pappa August och sonen Karl. De bodde i torpet Hackmyra i närheten av Balingsholm i Huddinge. Överallt på landsbygden fanns små stugor som kallades torp. Torparna som bodde där levde av att odla men de ägde inte sin egen mark. Det är därför de inte kallas bönder. Torpen tillhörde istället stora gods eller gårdar där torparna också arbetade.

Tvättarfamiljen Johansson – August, Charlotta och sonen Karl (född 1895) vid sekelskiftet 1900.

Startade nytt liv i Hagalund

År 1905 flyttade familjen tillsammans med mormor Vilhelmina Ersdotter till Hagalund nära Fittjanäset. Idag går både motorvägen och tunnelbanan förbi här. Men redan tidigare passerade landsvägen till Stockholm. Alla som inte reste med båt till och från huvudstaden tog den här vägen. Hur kom det sig att familjen slog sig ner här?

Bra ställe för tvätt

Det rena vattnet och de goda kommunikationerna till Stockholm gjorde att platsen passade perfekt för ett familjetvätteri. Familjen Johansson började ta hand om rika stockholmares tvätt. Varje lördag körde de med häst och vagn in till stan och hämtade smutstvätt. Sedan arbetade de med att tvätta, torka och stryka all tvätt under veckan. De kunde klara ungefär 200 kg tvätt i veckan. Sedan körde de tillbaka den rena tvätten till stan nästa lördag. Eftersom det inte fanns några tvättmaskiner var det tungt och svårt för dem som bodde i lägenhet i stan att tvätta. Vattnet inne i Stockholm var också smutsigt. De som hade råd skickade därför iväg sin tvätt.

Hagalund var det första av tio tvätterier som startade kring Fittjanäset. Några av dem blev med tiden rejäla tvättfabriker med maskiner och många anställda. Omkring 1960 blev det vanligare att ha tvättmaskin hemma eller en tvättstuga i huset. Då försvann de flesta tvätterier. Det lilla huset och torkladan som familjen Johansson byggde för att torka tvätt när det regnade finns kvar. Idag är det Sveriges enda tvätterimuseum.

Hagalunds tvätterimuseum

I filmen nedan kan du se journalisten Linnéa Wikblad besöka Hagalunds tvätterimuseum, där familjen Johansson tvättade för mer än hundra år sedan. Olle Magnusson är museets föreståndare och grundade år 1994 Tvätterimuseet tillsammans med Vårby-Fittja hembygdsförening. Elin Magnusson är tvätterska vid Tvätterimuseet.