Publicerad: 6 december 2022

Interiörbilld från Duvnästvätten 1962.

Stadsborna skickade tvätten till landet

Under 1800-talets sista hälft ökade befolkningen i och omkring städerna. På den här tiden renades inte avloppsvattnet från bostäder och fabriker innan det släpptes ut i sjön. Det ledde till att sjövattnet i Stockholm blev allt mer förorenat. När luften och vattnet blev allt smutsigare så valde de Stockholmare som hade råd, till exempel läkare och tjänstemän, att skicka iväg sin tvätt utanför staden, där vattnet var rent och där tygerna kunde torka i den friska lantluften. 

Tvättens industrialisering

Att tvätta kläder och tyger var i årtusenden något som sköttes helt utan maskiner. Precis som mycket annat arbete så utfördes det helt och hållet för hand. Det var ett tidskrävande och slitsamt jobb som i stort sett alltid utfördes av kvinnor, både i städerna och på landsbygden. På landet var det vanligt att bönderna tjänade lite extra genom att tvätta åt andra. Att tvätta var en bisyssla som man gjorde vid sidan om det vanliga arbetet på en bondgård. Men precis som mycket annat så automatiserades även det här arbetet i samband med industrialiseringen. Att tvätta för andra övergick till att bli en huvudsyssla. Efter första världskriget, när de elektriska tvättmaskinerna kom, så växte tvätterierna till moderna företag. Det var ofta kvinnor som drev tvätterierna. 

Tvättstugor blir vanligare och konkurrerar ut Duvnästvätten

Redan på 1920-talet började man bygga tvättstugor i nybyggda hus i Stockholm. Teknikutvecklingen gick framåt och tvättmaskinerna blev både mindre, snabbare och tystare. Och billigare. Efter andra världskriget blev det dessutom allt vanligare att människor hade egen tvättmaskin i lägenheten. År 1950 hade ungefär 8 procent av svenska hushåll tillgång till en tvättstuga. Bara femton år senare hade 90 procent tillgång till tvättstuga. När allt fler skaffade egna tvättmaskiner förlorade tvätteriföretagen kunder, blev mindre lönsamma och tvingades därför att stänga. 

På fotografiet från Duvnästvätten 1962 så ser du kvinnor som visar resultatet av årtionden av utveckling inom tvätterier – ett modernt tvätteri med kapacitet att tvätta stora mängder textilier åt gången. När fotot togs var det alltså 17 år kvar innan den tekniska utvecklingen tvingade företaget att stänga.

Interiörbilld från Duvnästvätten 1962.

Arbetande kvinnor

Nacka 1962

Nynäshamn 1890

Nynäshamn 1914

Nynäshamn 1920

Nynäshamn 1930

Nynäshamn 1910

Täby 1900 – 1940

Täby

Visa alla bidrag

Publicerad: 6 december 2022

Stationshuset, Saltsjöbaden år 1903, Nacka lokalhistoriska arkiv.

Saltsjöbadens stationshus är typiskt för sin tid

Titta till exempel på Saltsjöbadens stationshus, som invigdes 1893. Ser det inte nästan ut som en kyrka, med tinnar och torn? Taket har bland annat formen av så kallade lökkupoler, precis som kyrkor i kristet ortodoxa länder. Taken är sneda i olika vinklar, lite som en skogshydda i en saga. Byggnaden är utsmyckad med många olika detaljer och mönster. 

Stationshuset i Saltsjöbaden är byggt i en blandning av nationalromantisk stil och jugend. Båda stilarna var vanliga i slutet av 1800-talet. Jugend var inspirerad av naturens former och mönster, och nationalromantiken hämtade inspiration från historiska byggnader, stilar och tekniker.

För när allt fler människor flyttade in i de trånga, skitiga städerna, så längtade en del ut på landsbygden och en fantasifull bild av det gamla, lantliga livet som de moderna människorna nu lämnade. När arkitekterna gjorde sina tolkningar av detta lät de bygga sådana här maffiga hus med fantasifulla detaljer.

Stationshuset var en viktig byggnad

Att huset är så storslaget är också ett tecken på vilken central roll stationshuset hade i samhället. Järnvägen var viktig för de samhällen där tågen passerade. Därför kunde det visa upp både romantiska, nostalgiska fantasier och samtidigt vara en symbol för framtidstro och framgång. Egentligen är ju det motstridiga känslor i en tid när samhället förändras snabbt.

Saltsjöbadens stationshus revs på 1950-talet och ersattes då av ett annat hus som sedan tidigare låg intill – den så kallade “Röda stugan”. Röda stugan var byggd i mer traditionell stil utan så mycket dekorationer och var därför lättare att underhålla. Det nya stationshuset såg mer ut som många andra stationshus längs mindre järnvägar i landet. 

Dagens stationshus i Saltsjöbaden, 2009, Nacka lokalhistoriska arkiv. Foto: Karl Gabor.

Relaterat källmaterial

Nacka 1921

Nacka 1910 – 1921

Visa alla bidrag

Publicerad: 6 december 2022

Personalfoto från Finnboda varv i Nacka, fotografiet taget virka 1895.

Även barn arbetade på varvet och i fabriker. Sverige införde sex års skolplikt 1842, men de flesta barn slutade efter sexan och började arbeta för att bidra till familjens försörjning. På de allra flesta fabriker var arbetet uppdelat så att barn, kvinnor och män hade olika arbetsuppgifter.

Finnboda varv tillverkade skepp och fartyg. Där arbetade pojkar som “nagelapor”. Deras jobb var att klättra längs fartygens skrov och fästa bultar. Bultarna kallades “naglar”.

Barnarbete i andra källor

Upplands-Bro 1910 – 1919

Nacka 1920

Nynäshamn 1920

Visa alla bidrag

Publicerad: 3 december 2022

Malmlastning vid Gotlandskajen. Nynäshamn blev under första världskriget en stor malmskeppningshamn för malm från Bergslagen. Här ligger det tyska fartyget "Anna Dorette Boog". Ångfartyget Aktiebolagets ångare "Klintehamn" ligger till höger i bildens kant. Hamnkontoret syns till vänster i bild.

Export av “props”

En prop var en smal stock av furu eller gran, tillverkad av unga träd. Dessa användes för att stötta upp berget när man sprängde i gruvorna.

I England fanns inte tillräckligt med ungskog för att försörja gruvnäringen med stöttor, och på så sätt växte en internationell efterfrågan efter dessa. Från Nynäshamn och andra städer i landet exporterades under en tid så många props att det till slut blev ont om ungträd även i den skogrika Stockholmsregionen. 

Nynäshamn är en djuphamn

En djuphamn innebär att djupgående fartyg kunde lägga till för att lasta på varor som skulle till och från Stockholmsregionen. I synnerhet tunga varor lämpade sig bra för att lastas på stora fartyg i Nynäshamn. 

Det var inte bara industrierna av handelsvaror som behövde järn, det gjorde även vapenindustrin. Från Nynäshamn exporterades järn och annat gods till flera krigförande länder under första världskriget, som till exempel Tyskland och England, som stred mot varandra.

Om timmer är tungt, så är järn ännu tyngre. Vad tror du vägde mest, propsen på första bilden, eller järnmalmen som står staplad intill fartyget på den andra bilden?

Vy norrut över hamnen i Nynäs, mot lokstallet – en byggnad där ånglok förvarades. En smalspårig järnväg går utmed ett stort upplag av smala trädstammar, så kallade props. Propsen levererades till Englands gruvor på 1920-talet där de tjänade som gruvstöttor inom den växande gruvnäringen. Hur många props tror du finns bara på det här fotografiet från Nynäs?

Nynäshamn

Fler historiska källor från Nynäshamns kommun.

Nynäshamn 1920 – 1930

Nynäshamn 1898

Nynäshamn 1906

Nynäshamn 1911

Nynäshamn 1916

Nynäshamn 1914

Nynäshamn 1910

Nynäshamn 1904 – 1905

Visa alla bidrag

Publicerad: 3 december 2022

Den farliga järnvägen går 30 kilometer i timmen

Hilda Jonssons uppgift är att sköta den vita grinden på fotot. När järnvägen byggdes mellan Stockholm och Nynäshamn korsade den flera vägar där människor passerade. Hästar drog vagnar och någon gång åkte en automobil förbi. Tågen var tunga och hade dåliga bromsar så risken var stor för olyckor, därför fanns grindar. Fram till 1909 fick ångloken bara köra i 30 km/h men sedan höjdes hastigheten till 90 km/h. Resan mellan Nynäshamn och Stockholm tog då ungefär en timme.

På bilden ser vi grindvakterskan fru Hilda Jonsson. i Björsta. Fotot är nog taget omkring 1900-1910 att döma av hennes klädsel.

Hilda Jonssons grind räddar liv

Vi vet inte så mycket om Hilda och vad hon tänkte om sitt arbete. På bilden är det sommar och Hilda poserar tillsammans med sin katt som vilar i skuggan av ett litet skjul. Hur var det här på vintrarna? Hade Hilda och katten en kamin i skjulet så att hon kunde hålla värmen när hon väntade på tågen?

Det vi vet var att överallt längs järnvägarna arbetade banvakter och grindvakter med att hålla spåren säkra. Banvakterna var ofta män och ansvarade bland annat för en viss sträcka av järnvägens underhåll. Grindvakterna var ofta kvinnor som var gifta med banvakterna. Det var deras ansvar att se till att tågen inte körde in i människor och djur. I arkivet står det att bilden föreställer Fru Hilda Jonsson. Därför vet vi att hon var gift, annars hade hon kallats fröken. 

Koll på grinden, klockan och sista vagnen

Idag finns automatiska bommar som fälls ner vid de få platser där det inte finns broar eller tunnlar som skiljer järnväg och andra vägar åt. På Hilda Jonssons tid användes istället grindar som blockerade spåren när det inte kom tåg. Det var grindvaktens uppgift att vrida på grindarna så vägen blev stängd och tåget kunde passera. Det gällde att hålla koll på tiden och att stänga grindarna tio minuter innan tåget kom. En annan uppgift som grindvakten hade var att hålla koll på signalerna på sista vagnen. Signalerna visade ibland att det kom ett extratåg efter det första.

Järnvägar

Mer historiskt källmaterial relaterat till tågtrafik.

Nacka 1894

Nynäshamn 1906

Nynäshamn 1898

Nacka 1903

Visa alla bidrag

Publicerad: 2 december 2022

Arbetarna på Bro gårds tegelbruk är uppställda för fotografering. Några av dem är fortfarande barn. Vilka tror du är under 18 år och vem tror du är yngst?

Tegelbruket

Männen och pojkarna som arbetar på Brogårds tegelbruk i Upplands Bro har ställt upp sig till fotografering. Att jobba i ett tegelbruk var ett tungt arbete. Tegel består av lera, sand och sågspån som pressas in i en form och sedan bränns i en ugn. Det äldsta teglet gjordes för hand. Arbetaren slevade i leran i formarna, pressade ur luft och jämnade till. Under 1800-talet och 1900-talet blev tillverkningen allt mer mekaniserad och maskiner skötte fler arbetsmoment. Men fortfarande bestod en stor del av arbetet i att lyfta tungt och att hantera temperaturer upp mot 1 000 grader.

Arbete vid tegelbruk i Bro, Upplands Bro.

Stor efterfrågan på tegel

Under industrialismen växte städerna växte så det knakade. Stockholms kommun ökade från 100 000 till 800 000 invånare på hundra år, mellan 1860 och 1960. Stadsbefolkningen behövde bostäder. Det gick åt mycket tegel till alla nya hus och många efterfrågade byggstenar från tegelbruken i Upplands Bro. Brogårds tegelbruk tillverkade ungefär fem miljoner tegelstenar om året när affärerna gick som bäst på 1940-talet tillverkades där ca fem miljoner tegelstenar om året.

Tegelbruken läggs ner

Efter andra världskriget blev betong ett allt vanligare byggmaterial. Det gick att gjuta i större stycken, vilket gjorde att bygget gick snabbare. Då började det gå allt sämre för tegelindustrin. Brogårds tegelbruk lade ner sin tillverkning 1966. Då hade alla de andra tegelbruken i Upplands Bro gjort samma sak redan. Idag byggs de allra flesta hus av betong. Så kanske är det betong vi menar, när vi pratar om samhällets byggstenar?

Fler källor från Upplands-Bro

Upplands-Bro 1930

Upplands-Bro 1930 – 1940

Upplands-Bro 1925

Visa alla bidrag