Publicerad: 12 oktober 2026 | Skribent: Rebecka Tellgren Mårtensson, etnolog på Stockholms läns museum
Förra veckan arrangerades den första av tre fototräffar för att samla in bilder från Sundbyberg. Träffen hölls på Biblioteket Signalfabriken.
Serien med träffar är en del av ett nytt arbetssätt där länsmuseet prövar hur vi kan skapa en tydligare röd tråd kring varför äldre fotografier är viktiga att samla in. Vid den första träffen ger vi en introduktion till museets samlingar genom en bildvisning och berättar om vilket material som redan finns kopplat till det aktuella temat eller platsen, i det här fallet Sundbyberg.
Den andra tillfället ägnas åt själva insamlingen av bilder, då hjälper vi deltagarna att skanna in sina äldre fotografier. Vid den tredje och sista träffen presenteras det insamlade materialet av länsmuseet i form av en ny bildvisning.
Informationsträff om insamling av bilder i Sundbyberg. Foto: Rebecka Tellgren Mårtensson.
Med den här serien av träffar blir fotoinsamlingen också ett tillfälle för att mötas, samtala och minnas tillsammans kring bilder. På så sätt kan deltagarnas bidrag sättas in i ett större sammanhang och hjälpa oss att tillsammans skapa historia.
Första fototräffen i Sunbyberg hölls på Signalfabrikens bibliotek. Foto: Karolina Hedström.
En engagerade bildvisning i Sundbyberg
Just i Sundbybergs fall var budskapet från länsmuseet tydligt vid introduktionstillfället, museet har för få bilder från Sundbyberg och behöver fler.
Karolina Hedström, fotoantikvarie, höll en bildvisning med ett urval av bilder från Sundbyberg ur länsmuseets samlingar. Visningen engagerade publiken i diskussioner om vilka platser bilderna föreställde, vilket i sin tur väckte många minnen. Bildvisningen lyfte också fram vikten av att ha dokumenterad information om bilderna vid arkivering, så att man i framtiden kan förstå vad fotografierna föreställer.
Karolina Hedström berättar om de fotografier som länsmuseet har i sin samling. Foto: Moa Beskow.
Andra fototräffen – ta med egna fotografier
Vid nästa tillfälle sker själva insamlingen av fotografier. Länsmuseet skannar in dem på plats och dokumenterar det personerna själva vet om fotografierna. Bilderna lämnas tillbaka på en gång. Vi ser fram emot att ta del av både berättelser, intressanta diskussioner och bilder som kan hjälpa oss bevara Sundbybergs historia!
Vill du också vara med? Var du inte med på första tillfället? Inga problem, du är välkommen att delta på alla eller någon/några tillfällena.
Publicerad: 25 september 2026 | Skribent: Karolina Hedström, fotoantikvarie på Stockholms läns museum
I arkivet dyker det ibland upp material som saknar tydlig avsändare – en anonym kartong, en handskriven etikett, några fotografier som ingen längre minns att de lämnat in.
Länsmuseets fotoantikvarie och arkivarie Karolina Hedström berättar om anonyma fynd som förekommer i samlingen: fragmentariska, gåtfulla och ofta utan klar proveniens.
Bilder från länsmuseets samlingar. Foto: Karolina Hedström/Stockholms läns museum.
En låda utan avsändare
Det börjar med en kartong märkt “okänd proveniens” utan anteckningar om vem som lämnat in den. Bara en låda som stått på hyllan och väntat.
När vi öppnar den ligger där en bunt svartvita fotografier: vinterutflykter i skog och snö, gruppbilder i solsken och porträtt. Vad är sammanhanget? Vem har tagit dem och varför har vi dem i samlingen?
Foto: Karolina Hedström/Stockholms läns museum.
Bilderna berättar om friluftsliv i mitten av 1900-talet, vardagsresorna, umgängesformer och porträttraditionen på den tiden. Det är små glimtar av ett liv, en grupp, en tid – men utan identiteter än så länge.
Porträttet – en okänd kvinna i arkivet
Bland vinterutflykter och gruppbilder ligger också ett enskilt porträtt. En kvinna i rutmönstrad klänning, glasögon, kort vågigt hår. Hon sitter mot en neutral bakgrund, fotograferad med den tidstypiska enkelhet som präglade porträtt under 1940–1950‑talen.
Vi vet inte vem hon är. Inget namn på baksidan. Porträttet väcker frågor: Var hon en del av samma grupp som reste och åkte skidor? Var hon fotografens vän, kollega eller släkting? Eller är porträttet ett helt separat inslag som råkat hamna i samma låda?
Just sådana porträtt är vanliga i arkiv med okänd proveniens. De bär en tydlig närvaro – en person som valt att bli avbildad – men saknar den information som gör att vi kan knyta henne till en plats, ett liv eller en berättelse. Hennes berättelse är inte förlorad – bara inte funnen än.
Foto: okänd. Bild från Stockholms läns museum.
Foto: okänd. Bild från länsmuseets samling.
En oväntad ledtråd
Sen hittar vi längst ned i lådan ett maskinskrivet dokument. Det är en lista över motiven med datum, platser och tekniska uppgifter om kameror och film. Och där, mitt i texten, står ett namn: Fotograf: Ivar Hedenstierna. Vissa av bilderna har också information om vem som syns.
Plötsligt får materialet pusselbitar. Vi vet fortfarande inte vem som lämnat in lådan, eller vilka alla personerna på bilderna är. Men nu kan vi fortsätta söka efter fotografen, kanske finns han att hitta i andra arkiv. Ibland leder det till en lösning. Ibland förblir det ett mysterium. Men varje steg gör materialet mer begripligt för framtiden – och ger samlingen en chans att fortsätta berätta vår historia.
Bild på en lista över motiv. Foto: Karolina Hedström/Stockholms läns museum.
Hundra år av hälsningar – dokumentation av klotter på Barnens Ö
Publicerad: 10 september 2026 | Skribent: Moa Beskow, etnolog på Stockholms läns museum
I mer än hundra år har namn, årtal och hälsningar ristats in under sängar, på väggar och i gamla byggnader på Barnens Ö. När Stockholms läns museum följde upp ett tips om historiskt klotter visade det sig att platsen rymmer spår av generationer av barn och ungdomar som tillbringat sina sommarlov här.
Klotter på väggen i ett båthus på Barnes ö. Foto: Jesper Yu/Stockholms läns museum.
Nu lider sommaren mot sitt slut. Solblekta dagar dröjer sig kanske kvar i medvetandet ett tag till men snart tar hösten över taktpinnen. Vissa av sommarens händelser och känslor stannar bara kvar som flyktiga tankar medan andra ristas in och lämnar konkreta spår. Vilka minnen har du kvar från din egen barndom och ungdomstid? På Barnens Ö har generationer av sommarminnen stelnat i fysisk form. Tipset om det hundraåriga klottret kom från en tidigare kolloledare. Stockholms läns museum åkte dit för att följa upp spåren. Men först lite om själva platsen.
Ett sekel av barnverksamhet
Barnens Ö ligger på Väddö i Norrtälje kommun. Barnens Ö är egentligen inte en egen ö utan ett sammanhängande område på Väddö där kolloverksamhet bedrivits sedan början av 1900-talet. Här har generationer av barn tillbringat sina sommarlov. Verksamheten har sina rötter från slutet av 1800-talet, då sommarlovsföreningar började skicka ut stadsbarn på landet för att de skulle få frisk luft och bättre möjligheter att återhämta sig och stärka sin hälsa.
På väggen vid en av våningssängarna i en sovsal på Barnens ö. Foto: Jesper Yu/Stockholms läns museum.
År 1905 byggdes det första kollot på Barnens Ö, och 1911 köptes området in av Barnens Dags Förening i Stockholm. Kollorörelsen blev en viktig del av framväxten av det svenska folkhemmet. De över 400 byggnaderna på området bär fortfarande på minnen från mer än ett sekel av barnverksamhet och verksamheten pågår än idag.
På jakt efter hälsningar från förr
En solig dag i slutet av augusti begav vi oss i väg, en etnolog och en fotograf från länsmuseet. Uppdraget var att leta rätt på klottret som skulle finnas här. Klotter förknippas kanske oftast med något oönskat som ska tvättas bort. Men namn, hälsningar, teckningar och små meddelanden som människor lämnat efter sig kan berätta mycket om livet på en plats.
Vi blev väl mottagna av Stiftelsen Barnens Dags vd Niklas Rubin som visade oss runt och hjälpte oss i vår jakt på klotter. Besöket väckte också stor nyfikenhet hos de barn som var på kollo på ön. Många undrade vilka vi var och vad vi gjorde. När de fick höra att vi letade efter gammalt klotter ville flera hjälpa till.
Och de visste precis var vi skulle leta.
Klotter under sängarna
Barnen visade oss platser som vi annars kanske inte hade hittat. De kastade sig ivrigt ner på golvet och kröp in under sängar och i skrymslen och vrår för att leta fram det bästa klottret och visa oss. Många berättade att de hade klotter som de såg när de låg i sina sängar och tittade upp i sängen ovanför. Vi besökte sovsalar, toaletter, ett gammalt båthus och ett öde hus som stått tomt länge. Klottret fanns överallt! Det dök upp på sängar, hurtsar, i garderober, på väggar och på gömda kattvindar. På väggar och träytor fanns namn, datum, hjärtan, figurer och hälsningar kvar.
Klotter under en av våningssängarna på Barnens ö. Foto: Jesper Yu/Stockholms läns museum.
Humor blandades med allvar och nonsens på de klottrade ytorna. Det märktes att barnen tyckte det var spännande att läsa meddelanden och tyda tecken från människor som varit där före dem. Några skrattade åt det de hittade. Andra funderade över vem som skrivit. Och kanske var det någon som blev inspirerad att själv lämna ett litet spår efter sig, eller redan hade gjort det.
Ett båthus med över hundra år gamla spår
Jakten på det riktigt gamla klottret tog oss till ett gammalt båthus. Här hittade vi dagens mest fascinerande upptäckter, nämligen klotter från början av 1920-talet. Det äldsta fyndet lydde ”M L 1923–24, 28″. Här fanns både namn och årtal inristat med blyertspennor. Det blev också tydligt att många barn återkommit flera somrar, något som syntes på flera ställen och också under andra tidsperioder.
Klotter från 1923 i ett båthus på Barnens ö. Foto: Jesper Yu.
Att stå framför namn och årtal som ristades in för ungefär hundra år sedan ger ett särskilt perspektiv. Kanske var det barn eller unga vuxna som ville lämna ett särskilt meddelande från sin tid på Barnens Ö. Eller så ville de bara visa att de varit där. Oavsett anledning finns deras hälsningar fortfarande kvar som små tidskapslar från en annan tid.
Mysteriet med Solflickan
På gården Solvik fick vi höra spökhistorier om Solflickan. Många av barnen på Solvik kände till sägnen om henne. På sängar och väggar stod saker som ”Solflickan är här seriöst”.
Precis som klottret är berättelsen en viktig del av en plats kulturarv. Det kanske inte säger så mycket om vad som verkligen har hänt, men kan berätta om människors fantasi, rädslor, gemenskap och minnen. Kanske är det därför historier som den om Solflickan fortsätter att berättas.
Klotter om Solflickan på sidan av en våningssäng. Foto: Jesper Yu/Stockholms läns museum.
Små spår av stora minnen
När man dokumenterar kulturhistoria handlar det inte bara om stora byggnader eller berömda personer. Ibland finns de mest intressanta berättelserna i ett namn under en säng, en teckning på en dörr eller ett årtal i ett båthus.
Klotter kan ses som vardagliga spår av människor som annars sällan lämnar avtryck i historieböckerna. Fotografierna från dagen visar inte bara klotter på väggar och träytor. De fångar också de många berättelser som gömmer sig i öns miljöer och hjälper oss att förstå platsens historia. Tillsammans bildar det inristade klottret en berättelse om Barnens Ö som sträcker sig över många generationer.
Har du sett något intressant i din omgivning som du tycker borde dokumenteras och bevaras för framtiden? Hör gärna av dig till oss via mail lansmuseet.kultur@regionstockholm.se
Klotter på insidan av en garderobsdörr. Foto: Jesper Yu/Stockholms läns museum.
Även i en hurts fanns spår från förr. Foto: Jesper Yu/Stockholms läns museum.
Presentation om framtidssäker lagring av bildfiler
Publicerad: 30 mars 2026 | Skribent: Karolina Hedström, fotoantikvarie Stockholms läns museum
Efter det stora intresset publicerar vi nu inspelningen av Cecilia Boströms presentation om framtidssäker lagring av bildfiler.
Cecilia Boström, arkivarie och bevarandestrateg vid Regionarkivet Stockholm, ger en översikt över hur vi kan arbeta med digitalt och långsiktigt bevarande av bildmaterial i våra arkiv.
Hon går igenom centrala frågor som:
vilka filformat som är mest hållbara,
hur man arbetar med metadata,
vad migration innebär i praktiken,
och vilka strategier som behövs för säker lagring över tid.
En mycket uppskattad genomgång för alla som arbetar med digitala bilder och vill stärka sin kompetens inom bevarandeområdet.
Filformat för bilder och långtidsbevaring
Bildkunnighet och museers bildarkiv är viktigare än någonsin
Publicerad: 13 mars 2026 | Skribent: Karolina Hedström, bildantikvarie
Vi har lärt oss att läsa texter kritiskt. Vi vet att en rubrik kan vinklas, att en källa måste granskas och att avsändaren spelar roll. Nu är det dags att lära oss att läsa bilder med samma kunskap.
Manipulerad bild för inläggets syfte, originalbild på fiskare tagen av Beda Jakobsson, Stockholms läns museum.
Det offentliga samtalet har flyttat från redaktionella miljöer till algoritmstyrda plattformar. Det gör oss mer sårbara för visuell desinformation – samtidigt som framförallt unga i mindre utsträckning tar del av traditionella nyhetskällor. Samtidigt ökar mängden icke‑autentiskt material. Botnätverk, riktade budskap och AI-genererade bilder gör det svårare att förstå vem som är avsändare och vilket syftet är. Det är en utveckling som riskerar att underminera förtroendet för etablerade medier och i förlängningen demokratin.
Forskningen visar tydligt att bildämnet behöver få en starkare ställning i skolan, både genom att ges högre status och genom att bildanalys integreras i källkritiken. Bild behöver också bli en naturlig del av undervisningen i samhällskunskap och historia, där visuella medier redan spelar en central roll i hur unga tar del av världen.
Bildkunnighet – en nyckelkompetens
Rapporter från Mediemyndigheten och Myndigheten för psykologiskt försvar visar att bildkunnighet – förmågan att förstå, analysera och själv skapa bilder är viktigt.
Bildkunnighet handlar om att:
tolka visuella budskap
förstå hur bilder manipuleras
känna igen symboler, bildspråk och digitala effekter
analysera memes och nätkultur
skapa egna bilder och därigenom förstå hur visuella budskap byggs upp
Det är en kompetens som stärker både kritiskt tänkande och motståndskraft mot manipulation.
Manipulerade bilder för inläggets syfte. Originalbild på tupp från Andres Classons samling, Stockholms läns museum.
Betydelsen av museernas bildarkiv
Museerna spelar en viktig roll i en tid där visuella medier snabbt förändras och där gränsen mellan verklighet och fiktion blir allt svårare att urskilja. Våra bildarkiv är inte bara historiska samlingar; de fungerar som stabila referenspunkter i en värld där visuellt innehåll kan manipuleras på några sekunder. I arkiven finns autentiskt, dokumenterat och kontextualiserat bildmaterial som visar hur visuella uttryck har förändrats över tid och hur bildspråk formats av sin samtid. Genom att bevara och tillgängliggöra dessa bilder gör museerna det möjligt att jämföra dåtidens visuella berättelser med dagens, och därmed förstå hur både tekniker och budskap har utvecklats.
I kontrast till dagens AI-genererade ”promptografier”, där bilder kan skapas utan förankring i verkliga händelser, erbjuder museernas bildsamlingar en form av visuell källtillit. Här finns fotografier som bär spår av verkliga människor, platser och situationer – bilder som inte bara visar hur något såg ut, utan också varför det såg ut så. I en tid där visuella medier kan vilseleda, blir dessa arkiv en demokratisk plats där dokumentation fortfarande betyder något.
Källa: Mediamyndigheten, Bildkonst Sverige/Myndigheten för psykologiskt försvar.
Barnmorskans historia – från jordgumma till profession
Publicerad: 6 mars 2026 | Skribent: Karolina Hedström, bildantikvarie
Barnmorskans historia handlar om hur människor och samhällen har organiserat sig kring födandet.
Långt innan barnmorskeyrket blev ett reglerat yrke fanns kvinnor som tog ansvar för förlossningar i sina lokalsamhällen. De kallades hjälpgummor, jordgummor eller jordemödrar. De hade ingen formell utbildning, men deras erfarenhet och kunskap gjorde dem oumbärliga.
Barnmorskan Edith Esping på hembesök i Rönninge år 1913. Hon sitter i ett enkelt hemmarum, med barnet tryggt i famnen och ett stort tvättfat framför sig. Bilden fångar den nära, praktiska och förtroendefulla relationen mellan barnmorskan och familjen. Foto: Salem hembygdsförening.
Från hemförlossningar till reglerat yrke
Fram till 1940-talet födde de flesta kvinnor i hemmet. Barnmorskan var en central person i bygden och kunde bli kallad när som helst, oavsett väder eller tid på dygnet. Före 1700-talet var barnmorskorna oftast självlärda och hade särskild kunskap om födande och folkmedicin.
När Collegium Medicum – föregångaren till Socialstyrelsen – bildades 1663 började staten reglera arbetet. Den första barnmorskeutbildningen startade i Stockholm 1708. År 1711 kom ett reglemente som slog fast att bara utbildade barnmorskor fick utöva yrket. Målet var att varje socken skulle ha en utbildad barnmorska, men det dröjde långt in på 1800-talet innan det blev verklighet.
Utbildningen var gratis, men kostnader för boende, böcker och utrustning gjorde den ändå svår att gå. Därför kunde kvinnor få ekonomiskt stöd från sin hemsocken, mot att de lovade att återvända och arbeta där efter examen.
Foto: Västmanlands länsmuseum.
Stockholm – centrum för utbildning och reglering
År 1686 beslutade Collegium Medicum att Stockholms barnmorskor måste examineras av stadsläkaren och avlägga ed. Detta sågs som ett svar på kritik mot ”okunniga jordegummor och hjälpkvinnor” och reglerna gällde först huvudstaden.
Stockholm var också platsen där den första kända förteckningen över utbildade barnmorskor sammanställdes. I Sveriges första utbildade barnmorskor, förteckning från år 1760 framgår att staden var ett centrum för utbildning och kontroll. Barnmorskorna utgjorde eget skrå i Stockholm. Endast 40 barnmorskor fick finnas i staden – skråna brukade begränsa antalet utövare för att säkra inkomsterna – och de fick inte utföra instrumentförlossning; det skulle göras av kirurg eller fältskär, alltså män.
Yrket organiseras
Under 1500- och 1600-talen växte ett mer strukturerat system fram. År 1777 infördes ett rikstäckande reglemente som lade grunden för den moderna barnmorskerollen.
På 1800-talet tog barnmorskan Johanna Bovall Hedén initiativ till att organisera yrkeskåren. 1886 hölls det första allmänna barnmorskemötet i Stockholm. Där bildades Svenska Barnmorskeförbundet – Sveriges första kvinnliga yrkesförening.
Johanna Bovall Hedén grundade också tidskriften Jordemodern, där hon skrev under namnet Syster Stork. Tidskriften ges fortfarande ut.
Barnmorskans historia visar hur ett livsviktigt kvinnodominerat yrke har vuxit fram ur lokala traditioner, statliga reformer och professionell organisering. Från självlärda jordgummor till en modern, medicinskt utbildad yrkeskår har barnmorskor spelat en avgörande roll i både samhällsutveckling och kvinnors hälsa.
Foto: Örebro läns museum.
Källor: Svenska barnmorskeförbundet, Stockholmskällan, Riksarkivet, KB, Populär Historia
Stockholms skärgård i bilder – ett levande kulturarv dokumenterat
Publicerad: 10 juli 2025 | Skribent: Karolina Hedström, fotoantikvarie
Med sina över 30 000 öar, kobbar och skär är Stockholms skärgård inte bara en av världens största – den är också en av de mest fotograferade.
Här möts dramatiska landskap, glittrande vatten och ett rikt kulturliv i ett unikt ljus som har lockat både amatörer och professionella fotografer i över ett sekel.
Sedan 1900-talet har fotografi spelat en avgörande roll i att dokumentera livet i skärgården. Stockholms läns museum har bland annat samlat in bilder från öar som Brottö, där man dokumenterat jordbruk, fiske och vardagsliv. Dessa bilder är ovärderliga för att bevara kulturarvet.
Sommarnöjen och snickarglädje
Skärgården blev under 1800-talet ett semesterparadis för stadsbor. I länsmuseets digitala utställning Sommarnöjen – Med ångbåt till 1800-talets semesterparadis får vi följa med till verandor med havsutsikt, där kaffekoppar klirrar och regnet smattrar mot snickarglädje. En bildvärld som både väcker nostalgi och fascination.
I utställningen Brottö – ett skärgårdsbruk får vi följa livet på en gård i skärgården, både i nutid och dåtid. Genom film och historiska bilder får vi en unik inblick i hur människor har levt och arbetat i samklang med naturen.
I kulturreservatet på Brottö betar korna fritt i skogen.
Sök efter din skärgård
Vill du själv dyka ner i skärgårdens bildskatt? I länsmuseets databas kan du söka på öar, platser eller teman och hitta tusentals historiska fotografier.
Publicerad: 2 juli 2025 | Skribent: Karolina Hedström, fotoantikvarie
Bli historisk med din bild!
Vilken är din bästa bild i telefonen som berättar om just din samtid? Ladda upp den till Samtidsbild och var med och tävla om ett årskort på Fotografiska!
Din bild blir också en del av länsmuseets samlingar. För att delta i tävlingen, registrera dig och ladda upp din bild till Samtidsbild och tagga bilden med #fototävling2025
Alla mellan 16–25 år kan delta och varje person kan bidra med max 3 bilder.
Fotografierna ska vara tagna under det senaste året i Stockholms län.
Tagga bilden med #fototävling2025
Tävlingen pågår 13 juni–30 september 2025.
Juryn består av Karolina Hedström, fotoantikvarie, Stockholms läns museum, Mohamed Mire, utställningsproducent Emerging artists, Fotografiska och Kristyna Müller, verksamhetschef, Centrum för fotografi.
Bilderna som kommer in till tävlingen sparas i Stockholms läns museums bildarkiv och blir en del av vår historia.
Vad är Samtidsbild?
Samtidsbild är Stockholms läns museums plattform för insamling av länsinvånarnas digitalt födda bilder. Tillsammans ger de uppladdade fotografierna en unik bild av det samtida livet och vardagen i vårt län.
Du väljer själv vilka fotografier som ska vara del av museets samlingar genom att ladda upp dem på Samtidsbild. Bilderna sparas sen för framtiden i länsmuseets arkiv.
Insamling och samtidsdokumentation är en viktig del av länsmuseets verksamhet.
Fotografierna i museernas samlingar är en del av vår gemensamma historia och används ofta som källmaterial. För att samlingarna ska kunna berätta om oss alla måste de innehålla en mångfald av berättelser och perspektiv.
Så ska mors dag firas!
Publicerad: 22 maj 2025 | Skribent: Karolina Hedström, fotoantikvarie
“Barnen utbedja sig mors förlåtelse för all ohörsamhet och bristande tacksamhet, för allt som vållat Mor sorg, suckar, bekymmer och svårigheter…”
Det kunde man läsa i ett häfte som kom ut 1920 med titeln Mors dag. Här gavs tips och idéer för hur dagen borde firas, både i och utanför hemmet. Traditionen att fira Mors dag kom till Europa från Amerika och växte fram i en tid då moderskapet stod i centrum för det borgerliga kvinnoidealet. I Sverige infördes mors dag år 1919 på initiativ av Cecilia Bååth-Holmberg, som ville lyfta fram moderskapets betydelse och samtidigt motverka det hon ansåg vara en ökande osedlighet i kultur och medier.
Foto: Södertälje 1968, Berth Ahlborg.
Här kan du läsa alla tips på hur man kan fira Mors dag från 1920:
I hemmet
Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.
Mor hälsas på morgonen med sång av barnen.
Hon bjudes före uppstigandet på gott kaffe och bröd, berett av barnen. Hon hedras med blommor och en liten gåva.
Henne beredas, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushållsarbete den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.
Vid eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar. Något vackert läses upp, utantill och ur detta häfte, och hjärtats tack bringas Mor, som är hemmets sammanhållande kraft. Barnen utbedja sig mors förlåtelse för all ohörsamhet och bristande tacksamhet, för allt som vållat Mor sorg, suckar, bekymmer och svårigheter.
Frånvarande barn hälsa Mor med brev, eller telegram eller vykort, som särskilt gjorts och tillhandahållas för Mors dag.
Utanför hemmet
Mors dag firas med allmän flaggning.
I kyrkor och bönhus erinra prästen och predikanten om Mors dag och om hennes betydelse för hem och samhälle.
Efter slutad gudstjänst går man i procession ut på kyrkogården, där psalmer sjungas och där mödrars gravar äro prydda med blommor.
Om aftonen kunna festligheter ordnas i skolsalar och i andra offentliga lokaler, varvid programmet upptager sång, tal, uppläsning ur detta häfte, kaffe med dopp. Alla mödrar äro inbjudna som gäster. Ungdomsföreningar av olika slag, nykterhets- och föredragsföreningar, präster, lärare och lärarinnor kunna åtaga sig anordnandet av dylika festligheter.
I god tid före firandet av Mors dag kunna gåvor av penningar eller av annat slag vara insamlade till förmån och glädje för obemedlade goda mödrar och änkor, kanske även till beredandet av sommarvila åt någon sjuk eller utarbetad moder.
Mors dag firas stilla och värdigt. Mors dag vare en familjekärlekens, en tacksamhetens och en löftets dag.
Även om det inte skapades för kommersiella ändamål har många idag den uppfattningen om dagen men många tycker också att det är en fin dag att hylla sin mamma. Hur tänker du kring Mors dag? Firar du eller firas du?
Vi vill gärna samla in era bilder och tankar kring dagen!
För att ladda upp en bild och berättelse om mors dag i vår samtid, gå till Samtidsbild.
För att ladda upp en äldre bild och en berättelse om mors dag, gå till Dåtidsbild.
Brottö skärgårdsjordbruk – att dokumentera ett levande kulturarv
Publicerad: 12 juni 2024 | Skribent: Moa Beskow
Den 4 juni lanserade länsmuseet den digitala utställningen Brottö – ett skärgårdsjordbruk. I utställningen finns filmer och bilder som berättar om livet på Brottö gård i Österåkers kommun förr och nu. Utställningen bygger på en dokumentation av det enda statliga kulturreservatet i Stockholms län. En plats som hittills inte varit så känd bland allmänheten.
För några år sedan landade en fråga på länsmuseets bord. Kunde vi dokumentera och förmedla kulturreservatet och skärgårdsjordbruket på ön Brottö i Stockholms skärgård? Det skulle finnas ett gårdsarkiv men mycket mer än så visste vi inte. Idén till dokumentationen väcktes av Matts Jansson, praktisk förvaltare av reservatet och boende på Brottö gård. Frågan gick via Länsstyrelsen innan den landade hos oss. Arbetet inleddes med en ansökan om medel från Länsstyrelsen och museets etnolog Moa Beskow och arkivansvariga Ann-Sofie Nygren åkte ut till ön, det första besöket gjordes i oktober år 2022.
Vi kom till Brottö en strålande solig höstdag. Matts mötte upp och vi anlände lagom till lunch där sambon Solveig serverar oss en underbart god köttgryta på högrev från egna djur med egen odlad potatis. Till efterrätt får vi äppelkaka och kaffe i fina koppar. Efter lunchen får vi med oss arkivmaterialet upp till huset där vi ska bo och arbeta. Matts berättar det han vet och är angelägen om att den här historien ska berättas. Vi börjar gräva oss igenom högarna av papper i kartongerna och påbörjar arbetet med en arkivförteckning. Vid 22.00 är det beckmörkt, månen skiner och det är dags att gå till sängs.
Dagen efter guidar Matts oss tar bort mot den västra delen av ön där korna betar. Djuren äter både gräs, sly och vass och på så vis hålls landskapet öppet. När ljuset når marken gynnas olika arter av växter och djur och den biologiska mångfalden ökar. Vi tittar på utdikningar, strandängar och byggnader. Han visar skogsbestånd som stått sedan en slutavverkning på 1970-talet och berättar om det långsiktiga arbetet med skogen. De insatser som görs nu kommer hans barn och barnbarn kunna se resultatet av.
Matts Jansson matar korna på betesholmen Brännholmen och länsmuseet får följa med. Foto: Moa Beskow.
Sista dagen får vi följa med och mata djuren som finns på betesön Brännholmen. Förr i tiden, berättar Matts, så rodde man över och mjölkade två gånger om dagen. Men nu förtiden är det ingen som håller på med mjölkkor här i området. Den sista mjölkkannan skickades från ön på 1980-talet. Efter lunch är det dags att packa ihop. Arkivmaterialet tas tillbaka ner till huset, vi tackar för oss och går vidare ner till båten, fäller upp semaforen och åker hem igen.
En historia tar form
Tillbaka på museet fortskrider arbetet. Vad av allt vi sett och hört ska vi samla in? Hur ska vi kunna berätta den här historien? Det visar sig att det finns ett stort antal fotografier, äldre bilder i fotoalbum, diabilder och digitala bilder i datorer och minneskort. Vi åker tillbaka till Brottö och lånar med oss ett urval av bilder, både fysiska bilder omsorgsfullt nerpackade kartonger och album men också digitala filer som tankats över till museets dator.
Vi valde att berätta historien om Brottö med hjälp av rörlig bild. Nyfikna kor när länsmuseet var där och filmade. Foto: Moa Beskow.
Sakta men säkert börjar en historia ta form. Vi vill berätta om livet på ön idag, om familjens förutsättningar för att kunna leva i skärgården och förvalta detta unika kulturarv. Vi vill berätta historien om Brottö gård, om de människor som bott här tidigare, hur även deras liv och arbete lagt grunden till att Brottö skärgårdsjordbruk utsågs till kulturreservat. Besöken på Brottö blir fler och pusselbit efter pusselbit läggs till helheten. Det som framför allt träder fram är att det ligger ett enormt stort kunnande, en hängivenhet och långsiktigt arbete bakom Brottö kulturreservat. Dessa typer av små skärgårdsjordbruk var en vanlig syn i skärgården förr, men att detta finns kvar nu är unikt. Kunskaperna kring jordbruk och djurhållning väver också trådar bakåt i historien, för det sägs att det aldrig varit ko-tomt på Brottö sedan de första skriftliga källorna kom till på 1500-talet. Sedan slutet av 1800-talet har familjen Jansson levt och bott på Brottö gård. Kunskaper som gått i arv sedan dess vandrar nu vidare in i nästa generation när Matts och Solveigs dotter och hennes man tar över gården.
Historien om Brottö skärgårdsjordbruk fortsätter men finns fram tills våra dagar nedtecknad och arkiverad hos oss på länsmuseet.
