Om tegeltak
Lerteglet är det vanligaste takmaterialet i Sverige, och det introducerades under medeltiden, i klostren och i vissa kyrkor.
Så småningom började tegel som taktäckning användas både på herrgårdar och på byggnader i städerna. På landsbygden fick gårdarnas bostadshus tegeltak först under 1800-talet och så småningom blev tegeltaken vanliga även på ekonomibyggnader. Ofta har läkt och tegelpannor lagts ovanpå tidigare taktäckning av torv eller halm på gamla byggnader.
När tegelbruken började producera maskinellt strängpressat taktegel mot slutet av 1800-talet slog teglet ut övriga taktäckningsmaterial, eftersom det hade lång varaktighet och var relativt billigt.
Teglet peakade på 50-talet
En stor del av 1900-talets villor och flerbostadshus, framför allt från 1920-talet och framåt, har taktäckning av tegel. På 1950-talet når taktegelproduktionen sin kulmen i Norden. Därefter gick produktionen ned, nya material slog ut teglet, varpå betongtegel felaktigt lagts på många gamla tak, som förr hade tegel. Takteglet har dessvärre ofta bytts ut mot imitationsmaterial i betong, plåt och plast. Under senare år har en större miljömedvetenhet och ett byggnadsvårdsintresse hos allmänheten gjort att naturmaterial såsom lertegel efterfrågas igen.