Om timmerstommar
Kulturhistoriskt blir inte timmerhus mindre intressanta för att de byggts om eller byggts till. Varje tillägg och förändring berättar något om sin tids historia.
De timmerhus vi ser idag är ofta ombyggda flera gånger. De kan också ha plockats ner och uppförts igen på en annan plats. Ibland kan man ha använt en annan stomteknik, som till exempel resvirke (stående timmer) vid om- och tillbyggnad. Det kallas då blandkonstruktion och innebär att huset inte längre fungerar som ett renodlat timmerhus.
En genial konstruktion
Principen för hur en timmerstomme är uppbyggd är enkel men genial. Husets fyra väggar med liggande stockar låses i knutarna, genom så kallade knuthak. Stommen får en viss elasticitet genom de självbärande stockarna och den blir stabil genom stockarnas tyngd. Viktigast är syllstockvarvet som hela konstruktionen vilar på, liksom det översta stockvarvet: remstyckena.
I övre delen av gaveln sitter gavelröstet och infogat i det sitter kraftiga stockar eller åsar som bär taket. I äldre tider bestod själva taket ofta av underlagspanel, tre lager näver och torv. Takets tyngd hjälpte till att göra stommen stabil. Under årens lopp pressas stockarna samman och stommen blir allt tätare. Även innerväggarna var timrade. Knutskallarna visar hur stommen sitter ihop.
Knutar
De äldsta husen är timrade med rännknut, där stockarna är lagda ”halvt i halvt”. Under senare delen av medeltiden började en knuttyp användas med bindtröskel inne i knuten. Knuten blev tätare och mer stabil och principen har använts fram till idag. På medeltida byggnader var timret ofta fasat mot knuten och knutskallen fick en dekorativ sexkantig form.
Omkring 1700 började man göra knutar med raka knuthak och raka odekorerade knutskallar. Knutskallarnas utformning har varierat över landet. Under slutet av 1800-talet blev slätknuten eller laxknuten vanlig. Den har inga utstickande knutskallar och byggnaderna är panelklädda. Tekniken påminner om sinkningen av hörn i en låda. Mellanväggar timras vanligen med samma typ av knutar som i huset i övrigt. Mellanväggarna hjälper till att stabilisera stommen.
Dymlingar
Stockarna hålls också ofta samman av trätappar, dymlingar. Ju längre vägg, desto viktigare är det med dymlingar som håller ihop stommen. Det är väldigt viktigt att dymlingen är kortare än hålet där det sitter så att stockarna kan röra sig och krympa utan att hänga upp sig på dymlingen. Dymlingarna sitter ofta i ett sicksackmönster över väggytan. De användes också för att förstärka skarvar.
Skarvning av stockar
Ibland ville man göra längre väggar, om stockarna inte räckte till fick de skarvas. Då var det viktigt att inte försvaga väggen. Skarvar av flera stockar i linje över varandra förekommer inte. Om de finns är huset troligen ombyggt eller tillbyggt.
En skarv måste kunna ta upp ”dragkänningar” och den får inte släppa igenom väta. Den vanligaste skarven för att föra över dragkänningar är hakskarven eller blixtskarven. Den finns i många olika varianter och kan låsas med dymlingar.
Staga upp väggar
När stora enrumshus uppfördes, som samlingssalar eller lador, utvecklades flera olika tekniker för att staga upp de långa väggarna. Till exempel kunde huset förses med tvärgående väggstumpar, intimrade timmerkistor och stående bjälkar.
Så kallade förstyvningsbjälkar eller följare sitter på var sin sida om väggen, sammanhållna med bultar. De har ofta använts vid reparationer av gamla timmerväggar eller som ersättning för en riven mellanvägg.
Öppningar för dörrar och fönster
När man gjorde större öppningar i timmerstommen blev det nödvändigt att stadga upp stockändarna i öppningen. Detta gjordes med ett stående virke som fogades in i ett spår, “notades” i stockändarna. Virket kunde vara T-format – en gåt, eller en enkel planka – ett svärd. Så fort man sätter in ett vertikalt virke i det liggande timret kan det uppstå problem. Det får ju inte hindra timrets rörelser. Därför måste alltid gåten eller svärdet ges fritt spelrum, så att det finns sjunkmån för varje timmerstock.
Skorstensstocken i en timmerstomme
När en skorstensstock och en timmerstomme har kontakt med varandra är principen att murverket inte får hindra timmerstommens rörelser och att murverket inte helt får klippa av väggarnas sammanhållning. Minst ett par stockar upptill och ett par nedtill måste löpa förbi murverket. En rökkanal måste ha tillräcklig distans – minst en hel tegelsten, dvs 20–30 cm till trävirket.
Flytta, återanvända ett timmerhus
Ett timmerhus är relativt enkelt att flytta och det har varit vanligt att man återanvänt en hel stomme eller delar av en äldre byggnad. Då är det viktigt att timret märks upp noggrant efter ett system som redovisas på en uppmätningsritning.
Virket i timmerhus
Det vanligaste timmermaterialet är furutimmer. Det ska vara senvuxet, det vill säga det ska ha vuxit långsamt på mager jord så att årsringarna sitter tätt. Då innehåller det mycket hartser och blir motståndskraftigt mot fukt och röta. Virket ska vara moget, det betyder att större delen av stammen har omvandlats till kärnved. Kärnveden transporterar inte vatten på samma sätt som ytveden, eller splintveden som den också kallas. Kärnvirket krymper inte heller särskilt mycket. Stocken ska också vara rakvuxen och jämngrov. När man väljer virke tittar man också på förekomsten av kvistar och sprickor. Gran är mindre motståndskraftigt mot röta men är segare än tallen. Därför har det traditionellt använts till exempel till dymlingar, takåsar och taksparrar.
Förr valdes virket alltid ut på rot, alltså i samband med avverkningen, och inte efter leverans. Timringen blev bäst om stockarna var ungefär lika tjocka. I de flesta äldre hus är väggen 6 tum (15 cm tjock) och inte mer än 12 tum hög (30 cm). Rotända och toppända lades växelvis åt olika håll.
Virke till utsatta delar måste alltid hålla högsta kvalitet, som virke till syllstockar eller andra stockar som ligger nära marken, virke under fönstren eller på annat ställe där det finns risk för röta. Tryckimpregnerat virke ska inte användas i en äldre byggnad – välj istället virke av god kvalitet.
Timmer som förr fälldes under vintern sågades upp under våren, för att sedan torkas utomhus under sommaren och hösten. Torkningen fortsatte sedan i ett ouppvärmt utrymme. Snickerivirke av furu kunde lagras i två till sex år. Lagringen gjorde virket fast och hårt.
En bra planka ska vara formstabil, det vill säga inte krympa för mycket eller vrida sig. Det viktigaste är att välja bra virke, men även sågningen påverkar brädans kvalitet. Genom så kallad kvarterssågning får man de mest formstabila brädorna. Kvarterssågning används mest för ädla träslag och innebär att stockarna klyvs i ett kors och sågas upp i 45 graders vinkel mot korssnittytorna. Metoden medför spill och används där höga fordringar på kvaliteten finns.
Virke till reparation
Ett nytt hus kan timras av ej torkat virke. Virke för reparation skall vara av minst samma kvalitet som den del som ska ersättas. Reparationsvirke måste hålla samma fukthalt som det befintliga. Vanligtvis är det gamla virket torrt. Lagningsvirke måste torka långsamt under flera år för att få rätt kvalitet. Det bästa är om man kan använda gammalt torrt virke till reparation.
I olika byggnadsdelar har man använt olika virkeskvaliteter. När man undersöker en byggnad inför en renovering bör man notera var man har använt kärnved, hur täta årsringarna är, hur årsringarna är vända i reglar och bräder och åt vilket håll kärnsidan är vänd i golvbräder och paneler.
Vanliga skador del för del
Sol, vind och vatten
Timmerstocken lakas ur under årens lopp genom naturlig nedbrytning. Vårveden eroderar först så att det bildas rännor mellan åsar av höstved, men det tar lång tid innan det blir allvarliga skador. Sydväggen är vanligtvis mest utsatt för erosion genom solens UV-strålar. Torksprickor kan leda in vatten i timret. Norrsidan hinner inte alltid torka ut, så här finns risk för rötskador. Genom underhåll med trätjära eller falu rödfärg fördröjs processen. Man kan också klä stommen med träpanel. Ibland får man rådet att man bör ge plats för en ventilationsspalt mellan timret och panelen för att undvika röta. Ett gammalt timmerhus kan då få en alltför stel “överrock”.
Knutarna
Knutarna håller samman huset och det är mycket viktigt att knuten är tät. Torksprickor i stockarnas ändträ kan suga upp fukt och man började klä in knutskallarna med panelbräder i början av 1800-talet. Senare under 1800-talet, när man började klä in hela stommen med panel, blev det vanligt med slätknutar, det vill säga knutar utan knutskallar. I senare tider har man till och med sågat av utknutarna för att ge huset ett modernare utseende – följden kan bli att stommen glider isär.
Gavelröste
Stockarna i gavelröstena hålls inte ihop av några knutar utan med hjälp av dymlingar. De två gavelröstena hålls samman av takåsarna om huset har ett så kallat åstak. I vissa fall krävs ett extra stöd på vinden eller en utanpåliggande så kallad följare för att inte röstena ska falla ur.
Timret under fönstren
Timret under fönstren är ofta dåligt. Det beror på att vattenavrinningen från fönstren inte fungerar, utan istället tränger in i stommen. Det är vanligt att vatten rinner från fönsterglaset ner i otätheter mellan karm och vägg. Även vid sidan av fönstret kan timret vara skadat. Man kan hitta gamla lagningar av alla möjliga material – tegel och masonit är några exempel. Det är inte någon större fara så länge syllen är frisk men ersätt fukthållande lagningsmaterial som tegel och masonit med trä. Undanröj orsaken till skadan genom att täta mellan fönster och stomme, se till att fönsterfodren täcker skarven och led bort vattnet.
Syllstock och remstycke
Kontrollera att syllstock och remstycke, nedersta och översta varv, har en frisk kärna. Annars måste dessa stockvarv bytas ut. Var uppmärksam på att knutarna i de övre stockvarven kan ha en profilering. Sprickor som lutar inåt, där vatten kan ansamlas, kan behöva dräneras. Det gör inte så mycket om ytveden är lite skadad.
Skarvar mellan stugan och tillbyggnader, som förstuga eller veranda är alltid särskilt utsatta.
Nya öppningar
Många hus har under årens lopp försetts med nya eller större fönster och dörrar. När det gäller större hus kan man ibland se hur gamla öppningar blivit igensatta med stående timmer. Ofta innebär inte dessa gamla lagningar någon fara för huset.
Innerväggarna
Även innerväggarna är viktiga för stommens stabilitet och de kan också vara bärande. Ta inte bort innerväggar utan att noggrant undersöka vad de har för funktion i huset. Såga inte heller upp stora öppningar i väggarna. Det är också önskvärt att den ursprungliga planlösningen kan bibehållas om det är möjligt.
Grunden
Grunden bör vara väl luftad och ej tätad med cementhaltigt bruk. Se till så att inte vatten samlas i skarven mellan grund och stomme. Har man gjutit en betongsockel – tag bort den om möjligt.
Läs mer på sidan om grund.
Sättningar
En gammal timmerstomme av torrt virke rör sig inte särskilt mycket. En stomme av liggtimmer är väl lämpad att klara mindre sättningar i grund och mark. Större sättningar kan dock skada murstocken och påverka dörr- och fönsteröppningar.