Om färg och färgsättning
En färgsättning avgör till stor del en inrednings karaktär och vad den utstrålar. Det finns allt från lekfulla till mer propra val. Underliggande material och snickerier kan förstärkas eller gömmas.
Val av färgtyp och kulör
I äldre bebyggelse är det att föredra att titta på vilka kulörer som var på modet när huset uppfördes och att välja en traditionell färgtyp avsedd för underlaget. Vid renovering av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse är det särskilt viktigt att inte frångå äldre färgsättning och material. På Riksantikvarieämbetets hemsida om kulturkulörer kan du läsa mer om traditionella pigment och historisk färgsättning.
Genom att skrapa fram och undersöka husets olika färgskikt och material syns hur färgsättningen sett ut och hur den förändrats. Så kallade färgtrappor bör göras på skyddade ställen där färgen förändrats minst. Om det finns ytor med bevarad ursprunglig målning, bör dessa inte skrapas bort utan bevaras, till exempel under en ny kulör. Det kan vara bra att dokumentera stället där det finns ursprunglig färg under det översta lagret. De äldre färglagren utgör viktiga tidsdokument och kan komma till användning vid framtida frågor runt färgsättning.
Pigment
Pigment, färgämne eller färgstoff är benämningen på den färgade ingrediensen i en färg. Pigment delas in i oorganiska och organiska pigment. De oorganiska pigmenten är antingen naturliga mineraler eller syntetiskt framställda metallföreningar. De organiska pigmenten är kolföreningar som tillverkats av växt- eller djurdelar eller som utvunnits ur till exempel petroleum. En annan uppdelning är jordfärger och järnoxidfärger, krossade mineraler samt syntetiskt framställda pigment.
De mest använda kulörerna förr var jordfärgerna, det vill säga terror, ockror och umbror. De utvinns direkt ur naturen där de förekommer som vittringsjordar. Prov på äldre färgsättning i ett hus kan ofta återfinnas under senare färglager.
Kalkfärg kan färgas med kalkäkta pigment (jordpigment som tillsätts i den ovan beskrivna lösningen). Exempel på jordpigment är alla ockror (såsom guldockra), bränd och obränd terra di Sienna (brunröda färgtoner), umbra (varmgrå eller grågröna färgtoner) och järnoxider (röda färger). Blått och grönt har sällan förekommit som kalkfärg i äldre tider. Det enda äldre kalkäkta blå pigmentet var kobolt. Kobolt användes mest till interiör målning i kyrkor förr, då pigmentet var mycket kostsamt. Ett billigare sätt att skapa blåaktiga färgtoner var att blanda kimrök i kalk. På 1930-talet började ett grönt pigment, kromoxidgrönt, att användas i kalkfärg.
Förtunningsmedel och lösningsmedel
Balsamterpentin
Terpentin eller terpentinolja framställdes fram till början av 1900-talet av terpentinbalsam som tappades ur barrträd. Saven destillerades till terpentinolja. Under 1900-talet har balsamterpentin mer och mer ersatts av andra, billigare produkter.
Alla förtunningsmedel och lösningsmedel är mer eller mindre hälsoskadliga. Balsamterpentin påstås dock vara mindre allergiframkallande än andra typer av terpentin. Förtunningsmedel används för att späda färg till önskad konsistens. Lösningsmedel förtunnar, men löser dessutom till viss del upp de fasta ämnen som ingår i färgen. Vid köp av färdig färg så anges alltid på burken vilket förtunningsmedel eller lösningsmedel som bör användas.
Mineralterpentin
Mineralterpentin framställs ur petroleum med en rad olika handelsnamn: varnolen, dilutin, kristallolja, lacknafta, lackbensin med flera.