Gångjärn

Riktigt gamla dörrar hade gångjärn med smidda beslag, upphängda på hakar i karmen. Gångjärnens fästblad kunde vara enkla eller rikt utformade.

Bandgångjärn var långa, smala järn som sträckte sig över hela eller delar av dörrens bredd. De är den äldsta typen och användes på bräddörrar förr. De har två funktioner, dels hänga upp dörren i karmen, dels binda samman de stående plankorna. Den vanligaste formen av bandgångjärn från 1700-talet och hela 1800-talet var den med en lökformig avslutning.

När plankdörren ersattes av fyllningsdörren behövdes inte längre de långa järnen. Gångjärnen utvecklades nu till plattgångjärn. Från att i början ha varit sirligt utsmidda blev de under 1800-talet allt enklare. På 1700-talet togs det så kallade franska gångjärnet fram. Gångjärnet, som med undantag för de smidda knopparna saknade utsmyckning, fälldes in i dörren. Vid 1800-talets början hade smidet förenklats ytterligare och knoppen blivit rund. Vid 1800-talets slut var tillverkningen av gångjärn helt industrialiserad.

Ett mycket gammalt gångjärn. Utseendet avviker från moderna.
Plattgångjärn. Fotograf: Mattias Ek.
Närbild på en dörr.
Stallänga med bräddörr försedd med handsmidda bandgångjärn. Fotograf: Okäns, Stockholms läns museum.
Närbild på en dörr.
Plattgångjärn på fyllningsdörr. Utanpåliggande kammarlås. Fotograf: Theresia Bråkenheim.
Närbild på ett gångjärn som sitter på en dörr.
Dörrgångjärn med kulformig knopp, tidig 1800-talstyp. Fotograf: Anna Ulfstrand.

Lås

Låstyper

Den enklaste formen av lås, en klinka av järn med vred, återfinns oftast på enkla bräddörrar och ytterdörrar. I enklare bebyggelse var klinkorna den vanligaste låstypen på alla slags dörrar, ända till 1800-talets slut.

Stocklås användes i äldre tid i ekonomibyggnader. De var monterade på insidan av dörrbladet och låstes med nyckel och skjutregel. Låsmekanismen låg i en urgröpt träklump och de var därför stora. Stocklås återfinns sällan i bostadshus.

Under 1700- och 1800-talet var det vanligt med fällbomslås eller smällelås av smidesjärn. Kolven var fjädrande och small igen automatiskt så snart man släppte nyckeln. Låstypen är medeltida, men tillverkades ända in på 1800-talet.

Ur smällelåset utvecklades kammarlåset. De tidiga kammarlåsen var stora, tjocka, rektangulära lås med platta vred. Efterhand gjordes låskistorna tunnare och mindre och vreden äggformade. Mot slutet av 1800-talet kom fler maskintillverkade kammarlås. Dessa lås var mindre. Denna låstyp var vanlig till långt in på 1900-talet. 

Det infällda låset förekom redan på 1700-talet men blev vanligt strax efter 1800-talets mitt. Tryckena av mässing kunde vara av så kallad posthornstyp eller spolformiga. Under 1900-talet ersatte de infällda låsen allt oftare kammarlåsen.

Närbild på ett lås.
Utanpåliggande kammarlås med ovalt vred.  Fotograf: Anna Ulfstrand.

Gångjärn

Fällbomslås/smällelås

Under 1700- och 1800-talet var det vanligt med fällbomslås eller smällelås av smidesjärn. Kolven var fjädrande och smällde igen automatiskt så snart nyckeln släpptes. Låstypen är medeltida, men tillverkades ända in på 1800-talet.

Klinka

Klinkan var den enklaste typen av lås. En klinka av järn med vred, återfinns idag oftast på enkla bräddörrar och ytterdörrar. I bondstugorna var klinkorna den vanligaste låstypen på alla slags dörrar ända till 1800-talets slut, då de ersattes med de dyrare kammarlåsen.

Kammarlås

Ur de tidigare låstyperna utvecklades kammarlåset. Med kammarlåset kunde låskonstruktionen döljas och låset göras nättare. Kammarlåset är i huvudsak ett inbyggt fällbomslås där regeln döljs av ett låshus och manövreras med ett vred. Utanpåliggande kammarlås sitter i princip alltid på insidan av dörren, så att det går att låsa om sig inifrån ett rum. Låsen var ända fram till 1800-talets mitt vanligen utanpåliggande kammarlås försedda med vred och nyckel. De förekom redan på 1700-talet och de äldsta typerna var oftast stora, rektangulära och försedda med platta vred. Med tiden gjordes låshusen mindre och vreden äggformade. Det sena 1800-talets och 1900-talets fabrikstillverkade kammarlås var mindre än tidigare, kvadratiska och hade ofta en invändig regel med ett litet vred. Vid sekelskiftet 1900 försvann efterhand vreden och ersattes av trycken, oftast i mässing. Kammarlåsen var vanliga långt in på 1900-talet men ersattes efterhand alltmer av infällda lås, så kallade instickslås.

Närbild på ett dörrvred och ett nyckelhål.
Oval nyckelskylt, 1700-tal. Fotograf: Anna Ulfstrand.

Infällda lås eller instickslås

De infällda låsen förekom redan på 1700-talet men blev vanliga strax efter 1800-talets mitt. De infällda låsen användes först i pardörrar som då utrustades med gjutna mässingstrycken med posthornsform, posthornstrycken. Senare tillverkades spolformiga trycken med trycken av mässing eller trä och mässing. Under 1800-talets sista decennier förekom en rad olika typer, ofta med trähölje. I enkeldörrar blev infällda lås vanliga först i början av 1900-talet.

Vred och trycken tillverkades av järn eller mässing. Mässingsbeslag ansågs mer exklusiva och förekom framförallt i finare miljöer under 1700- och 1800-talets första hälft. Vid 1800-talets slut slog mässingstrycken igenom även i enklare hem, både på infällda lås och kammarlås. Under 1930-talet introducerades de svarta eller vita bakelittryckena med förnicklade detaljer.

Trycken och så kallade långskyltar i bucklig smidd stil blev vanliga i början av 1900-talet och tillverkas ännu.

Närbild på ett nyckelvred.
Infällt lås med ovalt vred. Lås vanligt på dörrar till boningsrum under 1700- och 1800-talen. Fotograf: Mattias Ek.

Nyckelskyltar

Låsen hade fram till 1800-talets mitt separata nyckelskyltar av järn. Ibland hade nyckelskyltarna en svängbar kläpp som förhindrade insyn och drag. Utformningen av nyckelskyltar varierade, men de vanligaste formerna var de ovala, spetsovala och fyrkantsovala. I mitten av 1800-talet när de fabrikstillverkade kammarlåsen kom, fortsatte tillverkningen av nyckelskyltar i samma modeller, men de gjordes slätare och tunnare.

Vid 1900-talets början blev trycken med långskyltar, istället för separata nyckelskyltar, vanliga.

Nyckelskylten är en karaktärsskapande detalj. Om den saknas kan dock märken i dörren avslöja hur den sett ut. Titta på andra ställen i huset eller i hus från samma tid på orten. Några modeller finns i nytillverkning.

Närbild på ett nyckelhål.
Spetsoval nyckelskylt. Typen var vanlig under 1700-talet och 1800-talets början. Fotograf: Mattias Ek.
Närbild på en dörr med vred och nyckelskylt.
Nyckelskylt. Fotograf: Theresia Bråkenheim.

Gångjärn

Handsmidd spik

Handsmidd spik tillverkades fram till slutet av 1800-talet. Den var dyr och tidsödande att tillverka och har därför alltid använts sparsamt. Var således sparsam med handsmidd spik. Virke som spikas med handsmidd spik bör förborras för att inte virket ska spricka. Fram till 1800-talet spikades normalt spiken i så att hela skallen var utanpåliggande. I början av 1800-talet skulle inte spiken längre synas lika påtagligt och därför började den försänkas genom extra slag med hammaren.

Klippspik

Handsmidd spik ersattes vid 1800-talets mitt av klippspik. Klippspiken är en maskinsmidd spik och har en lätt kullrig skalle. Klippspik användes bland annat till att spika paneler, foder och socklar. Både handsmidd spik och klippspik kan rätas ut igen och återanvändas. Klippspik har varit den vanligaste typen av spik fram till ganska sen tid. Den fäster bra och när den väl har börjat släppa är den lätt att dra ur.

Dyckert

Till snickerier invändigt användes även klippspik med en liten skalle, så kallad dyckert. Den försänktes helt i träet och spacklades över. Dyckert blev så småningom den vanligaste spiken för att spika till exempel pärlspontpanel.

Trådspik

Trådspiken är den moderna 1900-talsspiken. Trådspik kan inte återanvändas och är svår att få bort utan att förstöra både virke och spik.

Tips

Byggnadsvårdscenter kan bland annat ha nytillverkade äldre spiksorter till försäljning.