Om tapeter
Fram till mitten av 1800-talet när man började tillverka papper av trä (cellulosa) istället tillverkades allt tapetpapper av textilavfall – så kallad lump. Lumppapper är ljust gråaktigt till färgen och känns segt när det rivs eller viks.
Fram till 1850-talet trycktes alla tapeter på sådant papper. Från och med den tiden kan enstaka tapeter hittas, som är tryckta på papper baserat på trämassa, men lumppappret höll sig kvar ända fram till omkring 1870. Vid den tiden blev det också vanligt med genomfärgat papper, där själva pappersmassan var kulört.
Under 1800-talets första hälft importerades de moderna kvalitetstapeterna i stor utsträckning från Frankrike, vanligen med tekniskt avancerade mönster i många färger. När de billigare svenska tapeterna omkring 1860 tog över på allvar, var mönstren präglade av trycktekniken: såväl flata tryckstockar som valsar skars ut i päronträ, vilket gjorde trycket påfallande ytmässigt. De vanligaste färgerna var ultramarinblått, vitt och brunt med det tunna oblekta lumppappret i ganska ljust grått som bottenfärg.
Papprets kvalitet varierade beroende på hur påkostad tapeten var, men ofta tillverkades pappret av billig slipmassa. Sådant papper gulnade starkt med tiden och blev mycket sprött, ungefär som våra dagars tidningspapper. Även spännpappen från den tiden hade samma karaktär. Först under 1900-talet blev tapetpappret ljusare igen, tack vare pappersmassa av högre kvalitet.
Tapeter, teknik och tillverkning
De tidigaste tapeterna trycktes eller målades för hand på våder som var hopklistrade av handgjorda pappersark i formatet cirka 60×70 centimeter. Liksom de vävda tyger som de försökte efterlikna, spikades de fast på väggen i över- och underkant och syddes ihop till hela väggfält. När tapeterna klistrades eller spikades direkt på väggen eftersträvades, om möjligt, att skapa ett slätare underlag genom att täcka över mellanrummet i timmerstockarna med linneremsor, eller att fylla dem med lerbruk.
I mer påkostade sammanhang spändes först ett lager papp eller väv på väggarna, något som blev allt vanligare under 1800-talet. Särskilt i linproducerande bygder förekom linneväv eftersom det fanns tillgång på ett hemproducerat material, till skillnad från den mer dyrbara spännpappen som måste köpas.
Tapetfärger
Limfärger är de tapetfärger som har den längsta traditionen och som hade sin höjdpunkt på 1950-talet. Tidiga blocktryckta tapeter bereddes med limfärg av animaliska limmer: hudllim, hornlim eller pärllim. Limfärger kunde också tillverkas med hjälp av lokalt producerade stärkelselimmer. I Sverige användes vanligen potatismjöl som huvudstärkelse. Under en kort tid från mitten av 1800-talet fanns anilinfärger, och från 1950- och 1960-talen användes i stället för limfärger syntetiska bindemedel och pigment. För att få dagens tapeter tvättbara, ett krav från 1950-talet, beläggs de med ett ytskikt av akrylplast.
Färger åldras olika fort. Oorganiska pigment, som förr var de enda som fanns tillgång till, förutom växtfärger, bevarar sina färger länge, och de har hög ljusäkthet. Den gröna kromoxiden och det ultramarinblå hör till de mest resistenta pigmenten, medan de gula, bruna och röda ockrorna och umbrorna åldras sämre.
Ända fram till 1970-talet trycktes de flesta tapeter enligt traditionella metoder med manuellt blandad limfärg, vilket gav små nyansvariationer vid olika tryckningar av samma mönster. För att skydda den ömtåliga limfärgsytan ströks ytan under senare tid med en tunn fernissa av plast. Tidigare fanns fernissade tapeter men även vattenfasta tapeter tryckta i oljefärg. Numera har dessvärre alla de stora svenska tillverkarna övergått till tryckning i plastfärger, vilket gör att nytryck av gamla mönster tyvärr ofta skiljer sig markant från originalet.
Giftig arsenik i färgen
Den vanligaste märkningen under slutet av 1800-talet och tidigt 1900-tal var stämpeln “Arsenikfri”. Detta föregicks av att tyskarna vid 1800-talets början hade framställt en klart lysande grön färg kallad kejsargrönt eller Schweinfurtergrönt. Fördelen var att den var tjusig och blektes inte av solljuset. Ganska snart började emellertid samband sättas mellan förgiftningsfall och användandet av denna färg i tapeter. I Sverige tog sig justitiekanslern an ärendet och lät utreda frågan om tapetfärgens giftighet. Den visade sig innehålla en mycket giftig förening av kopparoxid, ättiksyra och arsenik, vilket 1876 ledde till ett totalförbud mot all handel med arsenikhaltiga tapeter. Sedan dröjde det inte länge förrän tapeterna försågs med stämpeln ”Arsenikfri”. Giftfriheten blev ett starkt försäljningsargument.