I Stenhamra står villorna i rader på vägar med namn som Renettvägen, Melbavägen och Silvavägen. Kanske har du gått förbi där och undrat varför vägarna heter som de gör? Svaret finns i platsens historia, där låg nämligen en av landets största fruktträdgårdar och Renett, Melba och Silva är namn på olika äppelsorter.
Karta med några av vägarna som har fått namn av äppelsorter, som Renettvägen, Melbavägen och Silvavägen.
Innan den stora fruktträdgården som ägdes av företaget Stockmos hade planterats låg en gård på platsen. Den hette Lilla Stockby och när den såldes i början av 1930-talet fanns redan ett hundratal fruktträd på gårdens mark. Lilla Stockbys köpare hette Sven Wretlind och han och familjen ville se till att frukten som träden gav inte skulle gå till spillo. De började därför sälja de äpplen de själva inte hann äta och gjorde äppelmos av den frukt som blev över. De skickade frukt och mos i tunnor med båten till Stockholm och där fick de kontakt med en bagare som uppmanade Wretlinds att börja koka större mängder mos. Familjen antog utmaningen och förvandlingen av deras lilla jordbruk till industriell odling påbörjades.
Från jordbruk till industriell produktion
För att kunna producera mer frukt och mos utökades odlingen med både plommon, päron och fler äppelträd tills man hade cirka 10 000 träd. Gården hade tidigare haft ett fåtal djur men när odlingarna skulle bli större byggdes ladugården om till en industribyggnad och betesmarkerna fick göras om till fruktplantage. På 1950-talet startade produktionen av nya produkter som läsk och äppelmust och Lilla Stockby hade blivit del av den utveckling som skedde över hela landet där jordbruk specialiserades och ställde om från självhushåll till industriell produktion.
Fruktodlingarna blev villakvarter
Fram till 1960-talet använde företaget sin närodlade råvara, frukten från Stenhamra, men fick svårt att få in fruktplockare och började därför köpa färdig fruktjuice utifrån i stället. De stora fruktodlingarna blev då överflödiga och marken såldes till en byggfirma.
Idag är det som återstår av fruktplantagen villagatorna med sina äppelnamn. Fortfarande har många i området Stockmos gamla fruktträd växandes i sina trädgårdar och på så vis syns ännu spår av Mälaröarnas blomstrande odlingshistoria.
Stenhamra då och nu
Dra i reglaget i bilden och upptäck hur Stenhamra har förändrats. Kan du hitta äppelodlingarna, med träden som små prickar, på den svartvita bilden?
Laddar bildjämförelse…
Fundera och samtala
Vad heter gatorna där du bor och där skolan ligger? Säger de något om platsens historia?
Vilka samhällsförändringar påverkade livet och arbetet på platsen som en gång var Lilla Stockby?
För hundra år sedan fanns ingen skola i Märsta och ingen tätort heller. Skolan låg i det som då var centrum i socknen, Husby kyrkby. Hur hade din skoltid varit om du var född hundra år tidigare? Elsa, Ida och Johan vet. Med hjälp av deras berättelser kan vi leva oss in i en annan tid.
Elsa är det minsta barnet på bilden. Hon står tillsammans med mamma Sigrid (längst till vänster) och pappa August (längst till höger) framför torpet Älgestavret. Två inneboende är också med på bilden.
Torparbarnen berättar
Personerna som berättar om sin tid i Husby skola är:
Ida Edbom född år 1895, Anderslund.
Elsa Engholm född år 1913, Älgestavret.
Johan Herbert Rask född år 1907, Rolstatorp.
Vägen till Husby skola
På kartan här nedanför kan du se var de tre barnen bodde och var skolan låg. Det fanns ingen skolskjuts, inga bussar och ingen hade cykel. Ida var den som hade längst till skolan. Torpet som hon bodde på hörde till Steninge, så hon fick gå i en skola nära slottet först. Idag skulle vi säga lågstadiet men då hette det småskolan. Dit var det 5 km. Men för att kunna fortsätta i folkskolan (mellanstadiet) så fick hon gå nästan en mil till Husby. Hon berättar att hon ibland blev så trött så att hon somnade i diket.
Elsa växte upp på torpet Älgestavret som ligger 5 km från skolan. Hon gick till skolan i Husby från att hon var sju år gammal. Hon berättar att hon tyckte att skogen såg mörk och hemlighetsfull ut. Hon gick ensam den första biten men fick sällskap av skolkamrater när hon kom närmare skolan.
Lektionerna började klockan 9:00 och det gällde att hålla tiden. Om det var mycket snö så tog det längre tid att pulsa hela vägen. Elsa minns att både kängor och strumpor var genomblöta när barnen kom till skolan. Det fanns en kamin i skolsalen där barnen hängde alla blöta strumpor på tork under dagen. Kaminen användes också till att värma mjölken som varje barn hade med sig att dricka tillsammans med smörgåsar. Det var skollunchen och barnen åt den i kapprummet.
Fick inte gå i skolan
Johan minns att det tog 10 minuter att springa till skolan. Han smet dit ibland trots att hans pappa tyckte att det var onödigt. Johan behövdes i jordbruket. Pappan arbetade på olika byggen och då var Johan tvungen att sköta djuren, bland annat en häst och två kor. Johan minns att han tog en kålrot från landet och åt den på väg till skolan. När han kom från fick han stryk av läraren för att han var sen och hemma fick han stryk för att han inte hann arbeta tillräckligt. De andra barnen hade smörgåsar med sig till lunch men Johan hade ingenting.
Husby Kyrkskola användes som skola fram till 1970-talet. De äldsta delarna är från 1697. Foto: Udo Schröter CC BY-SA via Wikimedia Commons.
Gympa i klassrummet
Så här minns Elsa: ”Gymnastiklektionerna hölls på ett lite annorlunda sätt. Då barnen skulle ha gymnastik fick de ställa sig i gångarna mellan bänkarna. Läraren öppnade fönstret. Sedan var det: Armarna uppåt sträck! Knäna böj! Det fanns inte någon gymnastiksal och inte några gymnastikkläder heller. Så när man hade gymnastiserat färdigt var det egentligen bara att stänga fönstret och sätta sig ned i bänkarna igen.”
Ledigt för att arbeta
Skolan pågick måndag till lördag med uppehåll för jul- och sommarlov. En dag i månaden var det skurlov. Då storstädades skolan. På vanliga skoldagar skötte eleverna om skolan. De sopade och bar in ved till kaminen. På hösten var det potatislov i tre dagar. Då var alla elever lediga för att hjälpa till med att ta upp potatis. Antingen arbetade de hemma eller hos någon annan familj.
Ida som hade en mil till skolan arbetade hos trädgårdsmästaren på Steninge när hon kom hem. Och Elsa minns att det var en hel del läxor att göra och att de tog upp en stor del av söndagarna, veckans enda lediga dag. När barnen kom till skolan på måndagen så ställde de upp på led. Läraren kontrollerade sedan att de var rentvättade. Eleverna gick in i klassrummet men satte sig inte förrän läraren gav klartecken. När de svarade på frågor reste de sig och stod upp bredvid bänken. Den som inte kunde sin läxa fick sitta kvar efter skolan och läsa.
Omkring år 1968 började de flesta skolor med lediga lördagar. Idag har du rätt till gratis lunch i skolan. Du får skolskjuts om du bor långt bort och våld används inte längre som uppfostran.
Karta från år 1867
Fyra platser är utmärkta på kartan. Det är Husby kyrkskola (1), Torpet Älgestavret, Elsas hem (2), Rolstatorp, Johans hem (3) samt Torpet Anderslund, Idas hem (4).
Hittar du Sigtuna, Märsta, Steninge, Rosersberg eller andra platser som du känner till på kartan?
Fundera och samtala
Hur gammal är man idag när man kan börja gå själv till skolan?
Vilka är de tre största skillnaderna mellan din skolgång och de tre barnens i texten?
Kan du se några likheter mellan skolan nu och då?
Texten bygger på intervjuer med de tre barnen som gamla? Vilka fördelar och nackdelar finns med den sortens källa?
Tror du att skolan kommer att förändras lika mycket de kommande 100 åren?
Jordbruket utvecklades mycket under industrialiseringen. Nya maskiner, verktyg och metoder skapade en effektiv stordrift, precis som i fabrikerna. Men villkoren för arbetarna var hårda.
År 1926 började mjölken från Valsta gård frakts till Stockholm med den här bilen. Nya transporter gjorde att gårdarna kunde sälja mer färskvaror längre bort. Först kom ångbåtarna, järnvägen och sedan bilarna.
Satsningar på jordbruk
De nya maskinerna användes för att utveckla jordbruket. Transporterna gick snabbare och lättare, så framgångsrika gårdar kunde sälja sina varor längre bort. På Steninge byggdes ett hönseri och flera stora växthus.
Vid både Valsta och Steninge byggdes rejäla lador av sten. De visar att ägarna hade pengar och var beredda att satsa på jordbruket. Ladan vid Steninge är från 1873 och finns fortfarande kvar, men utan kor.
Korna har flyttat ut ur Steninges pampiga stenlada. Idag finns där en istället en stor restaurang och flera butiker. Foto: Elisabeth Boogh, Stockholms läns museum 2009 CC BY.
Industrialisering på Steninge
Flera olika ägare till Steninge slott utvecklade verksamheten. Bland annat byggdes 17 stora växthus. Prydnadsväxter och grönsaker var varor som allt fler ville köpa. Stockholm växte och allt fler människor byggde egna hem. De behövde fruktträd och växter i sina trädgårdar. Det blev också uppmärksammat att grönsaker var nyttig mat. Steninges ägare såg en möjlighet till nya inkomster från trädgårdsodling.
På Steninge fanns ett stort hönseri med massor av hönor och kycklingar. År 1910-1984 tillverkades också keramik här. Slottets kreamikfabrik startade för att få krukor till de egna odlingarna.
Det var också Steninges ägare K Östen Schaman som byggde Kexfabriken som stod klar år 1916 vid Märsta station.
I sjutton stora växthus intill Steninge slott odlades prydnadsväxter. Foto från omkring 1920.
Statare och torpare
De stora gårdarna med industrialiserade jordbruk kunde framställa mycket mat snabbare än någonsin tidigare. Till detta behövde gårdsägarna arbetskraft, som gärna fick vara billig. De började anställa lantarbetare. Tidigare hade torpare arbetat 2-3 dagar på godset. De bodde i godsets torparstugor, på lite avstånd från gården och hade egna åkrar och djur som de arbetade med resten av tiden.
De anställda lantarbetarna, eller statarna som de kallades jobbade heltid för gården, ofta 14-16 timmar. Ordet “statare” kom från att lönen som de fick kallades för “stat”. Den bestod mest av mat och husrum men ibland också lite kontanter. Samhället började gå över mer och mer från självhushåll till penninghushåll och lönearbete.
Fruarna mjölkade
Om stataren hade en fru så tog hon hand om mat och barn, så att mannen kunde jobba långa dagar. Men statarfruarna arbetade ofta även med mjölkning. Mjölken från Steninges kor skulle finnas vid Märsta station klockan 5 på morgonen för att kunna säljas färsk i Stockholm samma dag, så det gällde att inte vara morgontrött!
Här pumpas vatten upp för hand ur brunnen på Älgesta. Att hämta och bära allt vatten som behövdes för att tvätta var ett tungt arbete. Med elektriska pumpar eller kommunalt vatten räckte det med att vrida på en kran.
Ett nytt sorts samhälle bildas
Från 1700-talet till mitten av 1800-talet blev antalet statare allt fler. Det feodala samhället där torpare och bönder betalade till en godsägare för att få odla sin jord var på väg bort. Istället kom det kapitalistiska samhället där godsägare (och fabriksägare) köpte arbetskraft från statare och arbetare.
Kapitalistiskt jordägande
När samhället industrialiserades så förändrades ägandet av marken. På 1600-talet hade de stora godsen (jordbruken) ärvts av olika adliga släkter. Senare blev de kungens gårdar. På 1800-talet minskade både adelns och kungens makt. Gods och gårdar blev då istället något som kunde säljas och köpas. Steninge och Valsta bytte ägare med täta mellanrum. Den som lyckades köpa en gård och sälja den dyrare kunde tjäna mycket pengar. Det var inte längre bara adelsmän som ägde jord utan också andra som hade råd.
Olle Wallin var Valsta gårds sista brukare. Med sin traktor kunde han plöja stora åkrar mycket snabbare än när man använde plogar dragna av djur eller människor.
Fakta om statare
Statarna var jordbruksarbetare.
Lönen kallades stat och var en del av maten som jordbruket producerade.
Många gårdar byggde billiga bostäder där flera statarfamiljer bodde i små lägenheter, ofta bara ett kök.
En gång om året kunde statarna byta arbetsplats och flytta till en annan gård.
Statarnas dåliga levnadsvillkor blev allt mer uppmärksammade och systemet avskaffades 1945.
Fundera och samtala
Vilka exempel ger texten på att Steninge påverkades av industrialiseringen?
Statarnas arbete kunde köpas till ganska låg kostnad. Vilken arbetskraft är billig idag?
Texten ger flera exempel på hur pengar blev viktigare under industrialiseringen, vilka?
En rykande bullrande maskin kunde ses i trakten kring Steninge, Valsta och Märsta på 1910-talet. Hur hamnade den där och vad var det egentligen för otymplig maskin?
Tema: Industrialisering
Sigtuna
Lokomobilen är på väg upp på ett en vagn på gimmidäck. Lokomobilen har kala stålfäljar, inga däck.
Godsägaren, K Östen Schauman på Steninge högg ner mycket skog, bland annat för att få ved till uppvärmningen av slottets stora växthus. Där odlades växter som såldes i hela Stockholmsområdet.
Till sin hjälp skaffade han en lokomobil. Det var en ångmaskin på hjul. Som ett ånglok men utan järnvägsspår. Han använde lokomobilen för att frakta timmer till Märsta station. Men många klagade på fordonet. Den körde sönder vägarna som de andra gårdsägarna ansvarade för att underhålla.
Steninges lokomobil kunde köra själv men andra lokomobiler behövde hästar som drog motorn till platsen där den behövdes. Ångmaskinen kunde till exempel användas i skogen för att driva en såg. Lokomobiler drev också pumpar och tröskverk.
Ångmaskiner var de första motorer som användes i jordbruket redan på 1800-talet. De byttes sedan ut mot bättre motorer som inte använde kol utan gick på bensin, diesel, andra oljor eller el. När gummidäcken uppfanns så kunde traktorerna rulla lättare på olika underlag.
Steninges lokomobil har körts upp på en vagn. Vagnen har luftfyllda gummidäck och tar sig nog fram lättare än lokomobilen med sina nakna fälgar.
Släpet som lokomobilen drar har vält. Det ryker svagt ur ångmaskinens skorsten och hjulen är nästan lika höga som mannen som står bredvid.
Fundera och samtala
Hur tror du att nedhuggna träd fraktades före lokomobilen?
Vilka tankar och känslor tror du att den nya tekniken gav människor?
Vilka likheter och skillnader kan du se i synen på ny teknik idag och för hundra år sedan?
Hjalmar Wreth jobbade på det stora bageriet Kungsbröd AB i Märsta. Han minns hur det var att köra omkring med brödbil på 1920-talet när bilar och lastbilar fortfarande var ovanliga.
Tema: Industrialisering
Sigtuna
Den här bilen av samma modell som Hjalmars lastbil kör på en lerig väg i Småland vid samma tid. Kexfabrikens bilar hade antagligen ett skåp som höll brödet torrt.
Transporterna moderniserades
Ångbåtar och tåg gjorde transporterna mycket lättare under 1800-talet. Men på vägarna var häst och vagn vanligt långt in på 1900-talet. Före andra världskriget var det bara de allra rikaste som hade en egen bil i familjen. I städerna kunde du nu beställa en taxi-bil istället för häst och vagn som tidigare. På 1930-talet började bussar bli vanligare i Stockholmstrakten. Tåget var viktigt för transporter men där det inte fanns järnväg så blev lastbilar vanligare.
Hjalmar berättar
Hjalmar Wreth var en av dem som körde en sådan lastbil. Han berättar om sitt jobb på bageriet i slutet av 1920-talet. Kunderna Hjalmar nämner var olika affärer och handelsbodar:
Arbetet började klockan 07:00 på morgonen. Bilarna hämtades ut ur sina garage vid brödfabriken och lastades med bröd. Det fanns fyra Chevrolet-lastbilar. Till en början körde vi ut utan beställningar och sålde direkt från bilen till kunderna.
Hjalmar Wreth
Problem med grindar
Hjalmar minns hur dåliga vägarna var på den tiden. Hastighetsbegränsningen var 50 km/timmen. Ofta fick han köra långsammare och på landet var det många grindar, där han fick stanna för att öppna, köra igenom och sedan stänga igen. Men Hjalmar hade en bra lösning på det problemet: han tog upp liftare. Det var ovanligt med bilar och det vanligaste sättet att ta sig fram var att gå.
Det var många människor som gick utefter vägarna på den tiden och de var glada om de fick lift. Dessa liftare var då till god hjälp som grindöppnare.
Hjalmar
Nöjda med jobbet
När dagen var slut skulle bilen vara tom och allt bröd sålt. När fabriken blev mer känd så började kunderna göra beställningar och ringa till fabriken för att beställa bröd.
Både Hjalmar och hans fru Linnea arbetade i fabriken. De tyckte att det var ett ganska bra jobb och tryggare än många andra anställningar, för även om det blev dåliga tider som efter finanskrisen 1929 eller under världskrigen så behövdes bröd. Tyvärr gick ägaren till Kungsbröd i konkurs, så fabriken fick lägga ner (år 1932) trots att den var lönsam. Trots att brödet från Märsta sålde bra så hade ägaren andra företag som inte gick bra och orsakade konkursen.
Kexfabriken byggdes 1916. Fotot är från 1920.
Personalen vid Kungsbröd omkring 1930. Antagligen är Hjalmar och Linnea med på fotot.
Fundera och samtala
Vilka skillnader kan du se i sättet att transportera varor idag jämfört med Hjalmars tid?
Att lifta är inte så vanligt idag. Vilka olika anledningar tror du finns till den förändringen?
Inne i färgfabriken. En axel i taket drev olika maskiner med hjälp av remmar.
Kom och köp industritomter!
I början var det ganska tomt runt Märsta station. Men på 1920-talet började markägaren sälja industritomter. Företag som köpte en tomt kunde enkelt transportera sina varor med järnvägen. På den här tiden fraktades de flesta varor fortfarande i en vagn som skumpade fram på grusvägar. När Märsta började industrialiseras växte också orten. Arbetarna på fabrikerna och verkstäderna började nämligen bosätta sig i närheten.
Färg och fernissafabriken
Arvid Lindgren och Gunnar Björklund var några som nappade på erbjudandet om att köpa en tomt i Märsta. De hade jobbat på färgfabrik och bestämt sig för att starta eget. År 1923 startade Färg- och fernissafabriken och växte under 1920-talet till 20 anställda. De jobbade kl 07:00 – 17:00 och hade tre dagar semester per år. Många blev sjuka av ångorna från olika ämnen värmdes i lokalerna som hade dålig ventilation. Personalen hade sammanlagt en timmes rast för lunch och middag. I början fanns ingen matsal utan de åt måltiderna i pannrummet.
Företaget växte och anställde skickliga kemister som utvecklade nya varianter av färg, lack och emalj. Efterfrågan var ibland så stor att fabriken inte kunde tillverka så mycket som kunderna ville ha. Färgfabriken har bytt namn men finns fortfarande kvar vid Märsta station. Det var järnvägen som lockade Arvid och Gunnar till Märsta men när företaget startade så körde de ut färg med häst och vagn. Hästen lånade de av en av stationskarlarna vid Märsta station.
Kexfabriken som blev kommunhus
Märstas första fabrik började byggas år 1916 av Carl Östen Schaumann, ägaren till Steninge. Omkring 80 anställda arbetade i det storskaliga bageriet. Företaget hette Svenska Kexfabriken AB och gick i konkurs år 1922. Fabriken stod tom ett tag innan AB Kungsbröd flyttade in år 1927 och började baka spisbröd (knäckebröd) och kex. Mariekex, Albertkex och Märstakex såldes i plåtburkar som tillverkats i ett annat industriområde längs järnvägen: Upplands Väsby.
Efter andra världskriget lade Kungsbröd ner bageriet. Istället flyttade Matsilverfabriken AB in. De tillverkade bestick och hade, som mest 170 anställda. Arbetsmiljön var ohälsosam, bullrig och smutsig. Slipdamm och lösningsmedel fyllde luften och gjorde den farlig för den som andades in den hela dagarna. Arbetskläder fick de anställda fixa själva. På 1970-talet blev det vanligt med billiga produkter som importerades från andra delar av världen. I många länder i Asien var lönerna låga. Det blev billigare för företag att tillverka bestick och andra produkter där och transportera dem till Sverige där de såldes. Matsilverfabriken klarade inte konkurrensen och lades ner. Den gamla kexfabriken byggdes då om till kommunhus.
Kexfabriken var länge den största och mest synliga byggnaden i Märsta med sin höga skorsten.
Kexfabriken är idag Sigtunas kommunhus. Foto: Brorsson, CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.
Vykort med Kexfabriken fotograferad från andra sidan järnvägsspåren. Klicka på Bildinformation för att se bilderna i större format.
Plåtburk för Albertkex. Kungsbröd tillverkade också Märtakex, Mariekex och knäckebröd.
Flygfoto över Märsta från omkring 1940.
Sörlings
I närheten av Märstas gästgiveri, på Odenvägen 7, flyttade en hovslagare in 1924. Johan Primus Sörling skodde hästar och jobbade som smed åt bönderna i trakten. När bilar började ersätta hästarna kom Sörling på en uppfinning som gjorde det lätt att montera ett flak som gick att tippa, på bilarna. År 1936 hade hovslageriet växt till en verkstad med 20 anställda. Många kunder kom från Stockholm. Ibland kom de körande med chassit till en bil. Då satt de vid ratten på en upp-och-nervänd låda. Sörlings byggde både förarhytter och tippbara flak. I början var mycket av trä. Företaget utvecklades vidare och började tillverka svarvar. År 1965 hade Sörlings 170 anställda och flyttade till industriområdet i Brista.
När efterfrågan på bilar sjönk under kriget började Sörlings tillverka svarvar istället. Här står fyra arbetare och en svarv på Sörlings gård.
Längst upp till vänster i bilden ser du lastbilarna på Sörlings gård. Det är glest mellan bostäderna i centrala Märsta.
Anställda vid Sörlings år 1943.
I mitten av femtiotalet drevs både belysning och maskiner med el.
Märsta såg
Under 1910-talet fanns en man som hette C J Svensson. Han hade en ångsåg som han baxade runt i skogarna i Uppland. En ångsåg eldas med kvistar och grenar som värmer vatten. Vattenångan driver sedan en sågklinga som effektivt kan såga stora trästockar till mindre bitar eller till brädor. Med mycket arbete och fem hästar gick det att flytta sågverket mellan olika platser där skogen avverkades.
C J Svenssons son, Nils berättar att hans pappa köpte en tomt i Märsta år 1922 och började bygga upp en mer permanent såg där. Märsta såg fick många kunder och anställde fler arbetare. Den blev kvar ända till 1960-talet. C J Svensson drev den till 1941. Han var också byggmästare och ansvarig för bygget av Centralskolan i Märsta. Det var han som gjorde ritningar, räknade på hur mycket material som skulle gå åt och vad det skulle kosta. Han hade gått fyra år i skolan.
C J Svensson är mannen som sitter ner på bilden.
Anställda på Märsta såg med sina arbetsredskap bland annat en häst och en stor rund sågklinga.
Arbetare håller på att bygga Märsta Centralskola år 1923 eller 1924.
Märsta såg år 1955.
Liknande utveckling i olika fabriker
Märstas första industrier var ganska olika. Några var små enmansverkstäder som växte. Kexfabriken var en bakfabrik från början, där en jättelik deg skopades upp på rullband som åkte på en jäsningsbana. Gemensamt för alla industrier var att de använde moderna maskiner och transporter för att tillverka mycket av en produkt.
Fabrikerna drog också människor till Märsta. Både Sörlings och Färgfabriken byggde hus till sina anställda och många tjänstemän byggde egna villor (Sörlings på Södergatan och färgfabriken på Sätunavägen).
På 1930-talet bildades fackföreningar på de flesta industrier. Arbetarna gick ihop och ställde krav på bättre arbetsvillkor och löner.
Närmast järnvägen mitt ligger Märsta såg och längre bort färgfabrikens olika byggnader. Foto från 1949.
Fundera och samtala
På vilket sätt påverkade industrierna Märsta?
Texten ger flera förslag på att företagen i Märsta utvecklade sina produkter. Varför är det viktigt för ett företag?
Hur tror du att C J Svensson kunde bli både byggmästare och företagsledare trots att han bara gått fyra år i skolan?
På 1960-talet växte Märsta snabbt. Den äldre bilden är tagen år 1967. Då hade bilar blivit så vanliga att de fanns i nästan var enda familj. Ungefär 14 000 människor flyttade till Märsta under 60-talet. Det byggdes massor av hus men också vägar. För att trafiken skulle flyta och de nya Märstaborna skulle kunna gå och cykla så byggdes många korsningar på det här sättet. I bostadsområden från 60- och 70-talet är bilvägarna ofta en våning ner och området närmast husen är bilfria.
Spår av det gamla samhället
Om du åker på vägbron över Centrumleden uppför backen så är du på väg mot Sigtuna. Om du följer fotografens blick rakt fram kommer du till Valsta. På fotot från 1967 fanns inget bostadsområde där utan bara Valsta gård. Gården hade legat där sedan järnåldern eller ännu längre. När bilden togs hade kommunen köpt marken. En lada syns fortfarande på bilden. Där var det betongfabrik tills den försvann i en brand i slutet av 1960-talet.
Branden i Valsta gårds lada år 1966.
På Västra Bangatan några hundra meter bort ser du ett bra exempel på de nya bostadsmiljöerna. Mitt på innergården ligger en lekplats. Det finns hinder för bilarna att köra in. De står istället på en rymlig parkering som syns mellan husen.
Fundera och samtala
Hur ser trafiken ut där du bor? Är det säkert att släppa ut små barn eller är biltrafiken farlig?
Vet du när huset du bor i är byggt?
Finns det spår av äldre hus eller namn från gamla gårdar i ditt bostadsområde?
På det äldre fotot nedanför ser du Valsta gårds lada. Runt gården finns gravfält som visar att människor har bott och odlat här i 1 500 år. På 1700-talet var Valsta en liten by med fyra gårdar. Idag finns bara några husgrunder kvar men namnet lever vidare i stadsdelen där en stor del av Märstas befolkning idag bor.
Fotografiet visar Valsta gårds lada någon gång före 1911.
By blir stad
Den äldre bilden över Märstadalen är tagen påsken 1967. I september samma år gick Sverige över till att köra på höger sida istället för vänster. Norge, Danmark och Finland hade redan lagt om trafiken från vänstertrafik till högertrafik.
Lite till höger om bildens mitt ser du “Bananhuset” i området Tingvalla. Det var klart redan år 1963. Under 1960-talet växte Märsta från en liten by till en stad. År 1960 bodde 2 882 personer i Märsta. På tio år växte befolkningen till mer än det femdubbla.
Fundera och samtala
Kan du se fler saker som har förändrats på platsen?
Vilka samhällsförändringar kan du se i de två fotona från olika tider?
Ida växte upp på ett av Steninges torp. Hennes pappa arbetade nästan dygnet runt för att försörja familjen, men alla de 12 barnen behövde också hjälpa till. Ida levde långt in på 1900-talet och kunde jämföra hur levnadsvillkoren förbättrades jämfört med vid början av århundradet.
Änkefrun Anna Holm samlade alla anställda på Steninge vid makens begravning. Hon satt själv i mitten när bilden togs år 1912.
Ida Edbom (1895-1978)
Artiklen bygger på Ida Edboms (född 1895) berättelse från 1978 i Husby Ärlinghundra Märsta hembygdsförenings skrift ”Gamla Märsta i ord och bild” från 1980.
Torpare odlade på hyrd mark
Ida växte upp på torpet Anderslund. Hennes pappa var torpare. Att vara torpare innebar att man bodde i en liten stuga på landet, ett torp. Men torparen ägde inte torpet själv. Det var ett gods eller en större gård som ägde marken och torpet och gjorde ett avtal med torparen. I det här fallet var det Steninge. Avtalet bestod mest av krav på torparen och hans familj. Du kan läsa flera sådana torparkontrakt här på Länskällan (se längst ned på sidan).
Torparkontraktet bestämde oftast att torparen skulle jobba ett par dagar i veckan på den stora gården. För det fick han bo i torpet och använda marken runt omkring för att odla och ha djur.
Dagsverken och nattarbete
Idas pappa hade ett lite annorlunda torparkontrakt. Precis som andra torpare så skulle han göra två dagsverken (arbeta två dagar med jordbruket) på Steninge. Men han hade inget eget jordbruk som många torpare. Istället hade han ett lönearbete: som Steninges nattvakt.
Jobbet som nattvakt började klockan 21.00. Varje timme blåste nattvakten i ett horn så att alla på Slottet visste att allt var lugnt. Klockan 01.00 brukade han försöka vila lite genom att sätta sig ner men det fanns ingen tid till att sova och klockan 02.00 var det dags att gå en ny inspektionsrunda. Klockan fyra på morgonen var nattpasset över. Samtidigt var mjölkningen klar i ladugården. Nattvakten skulle då hjälpa till med det tunga arbetet att lasta mjölkflaskor på en vagn så att de kunde transporteras iväg och säljas.
Efter arbetet med mjölken var det äntligen dags att gå hem och vila. Anderslund låg 5 km från Steninge och det tog en timme att gå. Det blev någon timmes vila innan det var dags att gå tillbaka för att börja dagsverket med Steninges jordbruk klockan 8.00.
På kartan ser du torpet Anderslund långt ner i mitten. Järnvägen upp mot Märsta går på kartans högra sida. I kartans högra hörn ligger Rosersbergs station.
Torpet Anderslund fotograferat år 1980. Torpet låg på militärens övningsfält och är nu rivet.
Hela familjen jobbade
Som nattvakt fick Idas pappa en liten lön. Familjen hade 12 barn och de som kunde fick hjälpa till med försörjningen. Som torpare kunde de ha några djur och odla lite själva. Men då krävdes det att barnen hjälpte till. När pappan blev äldre kunde några av de äldre sönerna ta hans dagsverken. Alla hjälpte också till att fiska i Märstaån och plocka bär i skogen. Ida berättar hur hennes mamma väckte alla barn klockan 04:00 för att gå ut i skogen och plocka bär under den korta bärsäsongen. Bären såldes sedan på Steninge eller i Stockholm och gav lite extra inkomster.
Fundera och samtala
På vilket sätt skulle nattvaktens arbete och villkor ha varit annorlunda om dagens teknik fanns då?
Känner du till några lagar och regler som finns idag och göra arbetsvillkoren bättre? Vilka i så fall?
Vem eller vilka är ansvariga för att försörja en familj idag? Hur har synen på det ansvaret förändrats?
Det var Sveriges riksdag som tog beslutet år 1957. Stockholms nya flygplats skulle byggas vid Halmsjön i Uppland. Bromma flygplats hade blivit för liten. Men var skulle flygplatsen ligga? Jordbro i Haninge var ett starkt förslag men experterna tyckte att platsen vid den lilla Halmsjön i Uppland var den bästa. Så föddes Arlanda.
Glada kaptener och direktörer firar att en DC-8 har köpts in till Arlanda 1968. Sådana "Jumbo-jets" fick inte plats på Bromma flygplats. Det var en anledning till att Arlanda byggdes.
Märsta kommuns byggplan
Regeringen kom överens att med Märsta att kommunen skulle ta fram en plan för att bygga en servicestad till Arlanda i Märsta. Där skulle det finnas bostäder till alla som skulle arbeta på flygplatsen. På 1950-talet var Märsta och Sigtuna två olika kommuner. Då hade Märsta kommun inte ens 5 000 invånare men i planen ingick bostäder till 40 000 personer.
Halmsjöbanan byggs år 1948.
Flygplatsen Arlanda i början av 1960-talet.
Titta ett flygplan!
Idag blir ingen särskilt exalterad av att se ett flygplan på himlen. På 1920-talet var det annorlunda. Elsa Engholm som gick i Husby skola har berättat att enda gången när det blev rörigt i klassrummet var när någon hörde ett flygplan närma sig. Barnen arbetade tysta, räckte upp handen och ställde sig upp bredvid bänken när de svarade på frågor. Ett par gånger om året kunde ett flygplan passera. Då accepterade läraren att alla sprang fram till fönstret för att titta. I vanliga fall hade den som gjorde så fått stå i skamvrån.
Halmsjön var tidigare en populär badsjö för Märstaborna. Fotot är från badets invigning år 1964.
Ekonomiska kartor
Ekonomiska kartan visar vem som äger marken. Gula ytor är odlingsmark.
Laddar bildjämförelse…
Fundera och samtala
Från vilka år är de olika kartorna och flygfotona?
Vilka förändringar kan du observera? Hur har landningsbanor, byggnader, vägar och landskap förändrats?
Vad kan källorna berätta om Arlandas utbyggnad?
Quiz
Vilka slutsatser kan du dra av kartorna och flygfotona?
