Publicerad: 15 augusti 2024

Ångbåten "Nya Enköping" har stannat i isrännan utanför Lundhagen vid Träkvista. Passagerarna får gå på isen ut till fartyget.

Kolla, en omnibuss!

På bilden ser du en av de första bussarna som körde på Mälaröarna. Den väntar på att köra iväg från Träkvista mot Drottningholm, som du ser på skylten. Passagernarna klev på längst bak och satt på två långa bänkar. Tolv personer fick plats och det fanns inga säkerhetsbälten. Idag skulle vi kanske kalla det för en minibuss. De första bussarna var sådana här ombyggda bilar.

Bilden är tagen på 1920-talet. Det var en brytningstid då bilar och bussar började ta över trafiken från båtar och hästskjutsar.

Året är 1920 och på Träkvista torg väntar en omnibuss.

Ångbåtarnas tid

Det tog inte lång tid innan ångbåtslinjerna började lägga ner. Under hundra år var ångbåtarna det viktigaste transportsättet för folk och varor på Mälaröarna. Redan 1820 började de trafikera Mälaren. Där gick de efter tidtabell mellan Stockholm och alla andra städer vid Mälaren, bland annat Uppsala och Södertälje.

På grund av ångbåtstrafiken utvecklades stenbrott, sandtag och handelsträdgårdar på öarna. De sålde sina produkter till Stockholm. En del stockholmare började skaffa sommarhus här. Båtarna körde även på vintrarna som du kan se på bilden högst upp i artikeln.

Ångbåten Ekholmen har lagt till någonstans i Mälaren år 1910. Kan du se vilka varor som lastas?

Olika transportsätt konkurrerade med varandra

Utvecklingen av nya transportsätt gick snabbt under industrialiseringen. Mellan 1860 och 1910 byggdes järnvägsnätet ut i Sverige. Trots det så fanns ångbåtarna kvar. Men på Mälaröarna byggdes inga järnvägar. Det var först på 1920-talet som vägtrafiken började konkurrera med båtarna. De närmaste fyrtio åren blev båtarna färre. På 1950- och 60-talen blev det vanligt att familjer hade en egen bil. Då försvann ångbåtarna helt.

Broarna

För att kunna resa till och från Mälaröarna krävdes vägar och broar som höll för bilarna och de allt större bussarna. De första broarna invigdes 1787. Det var kungen som ville kunna resa landvägen mellan Drottningholm och Stockholm. Det var en bro till Kärsön, en till Nockeby och en till Kungsholmen. 1828 byggdes en bro vid Tappström.

Nya krav på vägar och broar

De gamla broarna var byggda för häst och vagn. Ingen visste ju att bilar skulle börja köra på dem. Flera broar var flottbroar som flöt på vattnet och de höll inte för bilar och bussar. Därför förbjöds först all biltrafik längre ut än Drottningholm. Mellan 1925 och 1930 byggdes nya broar till Nockebyhov, Lullehov och vid Tappström. Nu gick det att köra bussar mellan Färingsö, Ekerö, Lovö och fastlandet. Bussarna var ofta överfulla och det sattes in fler och fler fordon. Ibland var det lastbilar där resenärerna fick sitta på flaket.

Nockebybron mellan Kärsön och Bromma drabbades av översvämning. När den gamla träbron inte var full av vatten aktade sig bilförarna för att köra på en av de många spikar som stod upp.

Mälaröarnas Omnibuss AB

År 1930 gick flera olika företag ihop och bildade Mälaröarnas Omnibuss AB. Företaget hade då 19 bussar. Sju av de hade bara tolv sittplatser. Företaget expanderade med fler och större bussar. När tunnelbanan till Bromma öppnade 1952 så sjönk intäkterna. Efter det slog privatbilismen igenom och företaget fick ännu färre passagerare. År 1967 tog Stockholms lokaltrafik (SL) över bussarna.

En av Mälaröarnas Omnibuss fordon med Färentuna som slutstation. Året är omkring 1940.

Busstidtabell från 1938.

Ständiga trafikproblem

Fordonen och broarna har inte alltid räckt till för att transportera alla som vill resa. Göran Eriksson var barn i början av 1940-talet och minns hur det var att åka buss från Älvnäs. Han berättar att bussarna ofta var sena. Bussarna blev ofta fulla med både sittande och stående personer.

Bussen stånkade sedan iväg, men den hade inte tillräcklig ork stannade halvvägs upp i ”Handelsbacken”, det vill säga backen efter gärdet upp mot Hedborgs Filial. Bussen klarade helt enkelt inte backen med sin last av resande. Alla ”gubbar” fick gå ur bussen. Bussen backades sedan tillbaka över halva gärdet (cirka 100 m) och tog ny sats. När farten gick ner i backen fick ”gubbarna” skjuta på så att bussen kom upp för den branta backen.

Göran Erikssons text från 2010 är publicerad av Ekerö-Munsö hembygdsförening.

Var tid har sina problem. Kanske hör du även idag klagomål på köer, vägarbeten och annat?

Framtiden

Hur kommer vi att ta oss fram i framtiden? Om vi tittar på de senaste 200 åren så talar allt för stora förändringar. Kanske kommer nya snabba skiften som när bilarna slog igenom?

Hur tror du att förändringen kommer att se ut? Om hundra år kommer folk säkert att skratta åt några av våra gissningar – medan andra stämmer precis.

Relaterat källmaterial

Ekerö 1920

Ekerö 1915

Sigtuna 1927

Sigtuna 1967

Ekerö 1930

Huddinge 1901

Huddinge 1908

Visa alla bidrag

Publicerad: 14 augusti 2024

Norrtälje järnvägsstation år 1900.

Resan tog hela dagen

Thors föräldrar var mycket tveksamma till att låta honom ge sig av på den långa resan från Hävla i Östergötland till Norrtälje. Thor hade sina få ägodelar packade i en sockerlåda när han klev på hästskjutsen som tog honom till Katrineholm. Därifrån tog Thor tåget till Stockholm. I huvudstaden fick han hjälp av kusinen Valdemars fästmö Amanda som hjälpte honom att hitta till Östra station där tåget till Norrtälje gick. Nu skulle han bli fabriksarbetare.

Resan tog hela dagen och vid niotiden kunde Thor kliva av i Norrtälje där kusin Valdemar mötte honom. Thor fick bo hos Valdemar som var verkstadschef på Pythagoras.

Arbetet i fabriken

Thors arbetade i fabriken med att städa, springa ärenden och sköta fotogenlamporna som lyste upp fabrikslokalen.

Thor arbetade i fabriken under den allra första tiden som den fanns men efter ett år fick han sluta. Hans minnen från tiden i Norrtälje var ändå ljusa och han utbildade sig senare och arbetade som ingenjör fram till pension år 1951.

Barnarbete var tillåtet i Sverige fram till 1949 så efter Thor var det många barn som jobbade i fabriken. Alla var pojkar och en del började som lärlingar och blev med tiden skickliga på att sköta de olika svarvar och maskiner som användes för att forma olika metalldelar i fabriken som tillverkade bland annat motorer och lås.

Maskinerna i verkstaden drevs av en stor ångmaskin via remmar i taket. I filmen nedan kan du se hur det såg ut.

Nybörjarnas maskin

I fotografiet nedan ser du en av maskinerna som de yngsta lärlingarna fick börja med. En del var bara 12 år och då var det bra att exempelpressen, som maskinen hette, var ganska enkel att använda. Det maskinen gjorde var att klämma ihop en metallplåt med så stor kraft att den formades om. Det var bara att hålla plåten i rätt läge. Men tyvärr hände det titt som tätt att någon råkade ha handen på fel ställe och blev av med ett eller ett par fingrar. En annan sak gjorde faran ännu större. Det var att pojkarna fick betalt efter hur mycket de tillverkade. Det lönade sig alltså att arbeta snabbt – ända tills någon höll lite slarvigt och tummen blev mosad.  

Exempelpressen är den enda maskin som museet inte får ha igång. Den är för farlig enligt arbetsmiljöverket. Dagens museibesökare är mer skyddade än dåtidens barn.

Mer om maskiner

Sigtuna 1927

Sigtuna 1915 – 1950

Sigtuna 1927

Sigtuna 1955

Sigtuna 1930 – 1939

Ekerö 1920

1959

Nacka 1925

Visa alla bidrag

Publicerad: 12 augusti 2024

Tändkulan som gett motorn sitt namn.

Tändkulemotorer byggdes i Norrtälje

Det fanns flera fabriker i Sverige som tillverkade tändkulemotorer. Pythagoras i Norrtälje var en av dem. Idag finns det motorer som är så små att du kan gömma dem i din hand. Men på den här tiden räknades tändkulemotorerna som små och smidiga. En annan fördel var att den kunde tankas med nästan vilken olja som helst. Allt som brann i en stekpanna kunde också driva tändkulemotorn. Motorerna användes för att driva sågar, kvarnar och tröskverk. Många monterade också in motorn i sina fiskebåtar.

Tändkulan

På den här tiden kunde du inte starta en motor bara genom att trycka på en knapp. Det tog lite tid att få igång en tändkulemotor. För att starta fick du först tända en gaslåga. Sedan riktade du lågans eld mot en metallkula tills den var alldeles het.

Du kan se en sådan “tändkula” på bilden överst i artikeln. När kulan var varm så kunde du starta motorn. Sedan gick den stabilt.

Tändkulemotor dras av en häst. Bilden visar att nya kraftkällor tog över men att gamla (hästar) fortfarande användes.

Tändkulemotorns delar

I behållaren placeras den varma tändkulan. Den tände på oljan som drev maskinen.

Smörjlåda. Den här delen av motorn var Pythagoras egen uppfinning. Genom att fylla på med olja som sakta rann in i maskinen så minskades friktionen och delarna rörde sig lättare mot varandra

Kylsystem. En motor behöver kylas för att inte bli för varm. Tändkulemotorn kyls av vatten. Det vatten som kommer ut ur motorn har värmts upp. I den här anordningen får vattnet droppa ner längst trådarna. När vattnet delas upp i små droppar kyls det snabbt ner igen av den svalare luften. Sedan kan det pumpas in i motorn och användas som kylning igen.

Remskiva. Runt det här hjulet kunde man dra en rem som överförde rörelsen till ett annat hjul eller en annan maskin. På en bondgård kunde samma tändkulemotor driva olika maskiner, till exempel ett tröskverk och en såg.

Lägg på en rem

Har någon sagt till dig att “lägga på en rem” någon gång? Uttrycket betyder just att sätta igång och få något gjort. Förr så kunde du lägga en rem på motorns remskiva och få andra saker att röra sig. Uttrycket lever kvar trots att de flesta av oss knappt har sett en motor med rem.

Relaterat källmaterial

Norrtälje 1900

Norrtälje

Norrtälje

Norrtälje

Norrtälje 1920 – 1940

Nacka 1920 – 1929

Sigtuna 1945 – 1947

Visa alla bidrag

Publicerad: 1 juli 2024

En man bland drivbänkarna på Westlings. Troligen Sten Westling själv.

Många odlade på Ekerö

På kartan ser du en liten del av Ekerö. I början av 1900-talet fanns här minst sju små handelsträdgårdar som odlade frukt och grönsaker. Det var små industrier som ägdes och sköttes av en familj. Familjerna hjälptes åt att odla, transportera och sälja varorna i Stockholm. De experimenterade med olika produkter och metoder. I början odlades allt på friland, sedan i drivbänkar, en låda med glaslock på marken. Senare byggdes fler och fler växthus som kunde värmas upp av en eldad värmepanna. På flygbilderna från 1940 ser du några av anläggningarna med sina växthus.

Handelsträdgårdarna låg tätt på södra Ekerö. Kartan visar ungefär var. Källa: Ekerö-Munsö hembygdsförening. 1: Westlings. 2: Kindbloms. 3: Erik Larsson. 4: Karlsson Fridhem. 5: Bröderna Lundbergs. 6: Fridolf Larsson. 7: Karlmans

Industrialiseringen förändrade jordbruket

De många handelsträdgårdarna på Mälaröarna uppstod när det gamla jordbrukssamhället var på väg bort. Tidigare hade varje familj odlat sin egen mat men industrialiseringen gjorde att många arbetade med annat, fick lön och köpte sin mat. Jordbruket blev mer effektivt och kunde framställa mat till många fler än en enda familj.

Grönsaker åt folket

Många av trädgårdsmästarna hade tidigare jobbat på någon herrgård och fått kunskap om frukt- och grönsaksodling. Nu var det inte längre bara Herrgårdsägare som hade råd med sådan mat. Stockholm växte och fler fick råd att äta grönsaker. Att grönsaker var nyttigt uppmärksammades också mycket vid den här tiden. Mellan år 1910 och 1948 upptäckte forskarna vitaminerna. De kunde visa att vitaminbrist var orsak till flera sjukdomar.

I närheten av stora städer som Stockholm, började gårdarnas mark delas upp och säljas som mindre tomter för bostäder, sommarstugor, eller som här: för odling.

Två kvinnor lägger rädisor i knippen omkring 1920.

Mälaröarna passade för odling

Varför fanns det så många handelsträdgårdar just på Mälaröarna? En förklaring är klimatet. Närheten till vatten gör vintrarna milda. Dessutom kunde handelsträdgårdarna pumpa upp Mälarens vatten och använda till att vattna i växthusen med.

Kommunikationerna till staden var också bra. Det gick flera ångbåtar varje dag, så att färska varor snabbt kunde komma till kunderna. Även gödsel fraktades med båt. För att få bättre jord användes sopor från Stockholm. Den bestod av avfall från olika kök men också latrintunnor från stadens torrdass. De tömdes på stora båtar som stinkande körde över Mälaren till Lövsta sopstation. Odlarna gick ihop och köpte gemensamt in innehållet i dasstunnorna som blev bra näring till växande mat.

De färdiga växterna fraktades till stan med båt. Med tiden tog lastbilar över. Vägarna och broarna blev också bättre. Familjerna sålde själva varorna på något av stadens torg, där restauranger och handlare köpte dem.

Westlings och Kindbloms (överst i bild) handelsträdgårdar. Skorstenarna berättar att det eldades för att få värme i växthusen.

Samhällsförändringen födde och dödade trädgårdarna

Så här berättar Sten Westling som tog över Westlings handelsträdgård från sin pappa:

Efterhand byggdes Stockholm ut och det blev balkonger för blomlådor och nu blev dessa balkongväxter en stor vara. När jag tog över var vi väldigt stora just på sådana här utplanteringsväxter som pelargonior petunior och lobelior. Gravar började skötas på ett annat sätt och man odlade mycket begonior och penséer härför. Folk fick mer ledighet och mer pengar och åkte till sina gravar. Stockholmarna fick sommarnöjen och det odlades för utplantering i täpporna.

Sten Westling i en intervju gjord av Ekerö-Munsö hembygdsförening 1988

Med hjälp av växthusen kunde odlarna få blommor och grönsaker att växa under längre del av året. De odlare som var lyckades få mogna jordgubbar tidigt på året kunde sälja dem dyrt. Men det gick inte att odla allt hela tiden.

Westlings handelsträdgård omkring år 1950.

På 1960-talet ökade världshandeln. Konsumenterna fick mer blommor, frukt och grönt under hela året. Men för många av Mälaröarnas handelsträdgårdar betydde det hård konkurrens. Efterfrågan på deras varor minskade när butikerna fylldes av nya sorters frukt och grönt från andra länder. Många av trädgårdarna lades ner. Idag står villor och radhus på många av trädgårdarnas mark.

Paus i arbetet på Westlings handelsträdgård omkring år 1950.

Arkivbilder från Ekerö kommun

Ekerö 1930

Ekerö 1933

Ekerö 1920

Ekerö 1920

Ekerö 1900

Ekerö 1906

Ekerö 1900

Ekerö 1930

Visa alla bidrag