Färg- och färgsättning genom tiderna
Färgerna på våra byggnader är djupt förankrade i den svenska folksjälen och utgör en viktig del av vårt gemensamma kulturarv.
Medeltiden – 1500- och 1600-tal
På 1400-talet bodde de flesta i Sverige i trähus på landsbygden men i städerna fanns det både trähus och stenhus. På landsbygden var det främst socknens kyrka som kunde vara uppförd i sten. De medeltida stenkyrkornas takfotsbräder och andra detaljer kunde vara konstfullt snidade och ibland förstärktes mönstereffekterna genom att de utskurna mönstren fylldes i med svart färg.
Kyrkdörrarna kunde också vara bemålade som en kontrast mot de svarta järnsmidesornamenten. Även på städernas borgarhus förekom målade portar. Trähusens fasader var ännu omålade. Tjära användes till de förnämsta husens spåntak, men aldrig till fasaderna. Beroende på utsatthet för väder och vind samt träets kvalitet skiftade de timrade husens fasader i grått, ibland nästan silvervitt, och brunsvart. Timret kunde istället vara dekorerat genom huggning och sniderier och ibland med målade ornament.
Kungamakten försökte reglera trähusbebyggelsen i städerna och strävade, delvis på grund av brandrisken, efter att fler hus skulle byggas i sten, tegel eller korsvirke. Trähusens trätak och knutar kunde ibland strykas med tjära blandad med kimrök eller rödfärg. Det förekom även att allmogen dekorerade sina dörrar med ornament i rödfärg.
Senrenässans och barock – 1600-tal
Under 1600-talet blev det allt vanligare att högreståndsbostäderna, som fortfarande mest byggdes i trä, rödfärgades. Stormaktstiden innebar att pengarna började strömma in i Sverige och för att manifestera sin rikedom och makt byggde de mäktiga stormännen vackra stenpalats i städerna i den rådande senrenässansstilen. Till denna arkitekturstil hörde färgsatta tegelfasader oftast i rött med stendetaljerna målade i ljusgrått.
De flesta adelsmän var dock inte så rika att de kunde uppföra stora palats i sten. Den vanligaste adelsbostaden under det sena 1600-talet bestod av ett opanelat timmerhus med säteritak. Dessa hus härmade stenarkitekturen i färgsättningen. Fasaderna målades med rödfärg och fönsterfoder, dörromfattningar och vindskivor målades i en ljus avvikande färg för att efterlikna stenhusens naturstensdetaljer. Timmerhusens knutar var röda eller ibland inklädda i knutlådor som målades i blågrått eller vitt. Fönsterbågarna och dörrarna målades ofta med terrafärger för att imitera ek, eller ströks med tjära. Rödfärgspigment blandades i tjära vilket gav en brunröd färg med en täckande yta. Ren tjära användes till ekonomibyggnadernas fasader.
Mot slutet av 1600-talet förekom även panel på högreståndsbyggnader och kyrkor och det förekom att dessa färgsattes i något ljusare kulörer som anknöt till de sena 1600-talets stenhusbebyggelse i barockstil.
Rokoko och nyklassicism – 1700-tal
I början av 1700-talet blev rödfärgen allt vanligare. Den började framställas på ett mer målinriktat sätt och istället för tjära användes andra bindemedel som tillsammans med pigmentet löstes i vatten och bildade denna slamfärg. Bruket av rödfärg spreds sakta över landet och åtminstone de rikaste av bönderna började rödfärga sina hus.
Under 1700-talets andra hälft blev det allt vanligare att trähusen skulle imitera stenhusen. Fasadfärgerna framför andra var rosa och gult som avsåg att imitera sandsten. Framförallt var det genombrottet för träpanelen efter 1740 som förändrade färgsättningen. Panelen gjorde att man kunde skydda husen mot röta och undvika drag samtidigt som man kunde försköna sitt hus. Panelningen innebar även att linoljefärg började användas till utomhusmåleri. Tidigare hade linoljefärgen främst använts till invändiga snickerier.
Den vanligaste färgsättningen var gult med grå detaljer. Att den gula färgen blev så dominerande berodde på flera saker. Det vanligaste pigmentet var ockra, som visserligen inte var det billigaste, men det kostade mindre än gröna eller dyra blå pigment. Gult förespråkades även av bland annat arkitekten Carl Wijnblad vars mönsterritningar spreds i olika publikationer. En annan orsak var olika kungliga påbud som förespråkade ljusa färger på städernas trähusbebyggelse. Den gula färgen skulle som tidigare nämnts även imitera sandsten.
Rödfärgen användes dock fortfarande. Ibland var endast husens gatufasader i städerna målade i ljus linoljefärg och övriga fasader rödfärgade.
1800–1850-tal
Under 1800-talets första hälft blev det vanligt att klä in husen i panel. De nyklassicistiska träfasaderna målades i ljusa oljefärger såsom gult, ljusgrått, rosa och ibland ljusgrönt. Knutar och foder målades i avvikande färg, som ljusgrått mot gul fasad. Fönsterbågarna målades mörkare än fasaderna, i engelskt rött, brunt eller ärggrönt. Gårdsfasaderna och uthusen målades fortfarande röda.
1850–1880-tal
Efter 1850 slog schweizerstilen igenom, populärt kallad snickarglädjens stil, och inga försökt gjordes längre att imitera stenhusarkitekturen. Färgsättningen blev friare och anknöt ofta till träets naturliga färg. Olika bruna, gröna, gråa, gula och beigea nyanser blev vanliga. Fönsterbågarna var ofta målade i mörka färger som engelskt rött, grönt eller brunt. Entrédörrar målades gärna i ekimitation. De skivtäckta taken målades svarta, röda eller ärggröna. Kulörerna på en och samma byggnad blev många och gärna murriga.
1880–1900-tal
Under slutet av 1800-talet blev det allt vanligare att förmögna familjer skaffade sig sommarvillor. De var ofta mer spektakulära än de tidiga villorna i schweizerstil och uppvisade en rik färgskala. De konstruktiva detaljerna gavs ofta färger som avvek från byggnadskroppen och de nygotiska stildragen var vanliga inslag. Mot slutet av 1800-talet tillkom de första borgerliga villastäderna och villorna fick ofta en individuell utformning i nationalromantisk anda.
Rödfärgen var mycket populär omkring sekelskiftet 1900 och idealet för de första villastäderna för arbetare var ”den röda stugan”. Husen utformades ofta efter typritningar.
Skiftena under 1800-talet som innebar en annan uppdelning av jordbruksmarken och ett ökat välstånd bland bönderna innebar en förändring i byggnadsskicket. Husen fick ofta två våningar och panelades in och rödfärgades.
Rödfärgningen spred sig från städerna till landsbygden och det blev allt vanligare att de hyvlade brädorna kring dörrar och fönster målades i en avvikande färg – ofta vitt eller gult. De mest välbärgade tog också intryck av de ljusa panelade husen i städerna och de ljusa oljefärgerna blev tongivande för de med bäst ställning på landsbygden. Entrédörrarna på landsbygdens hus fick ett alltmer framträdande utseende och färgsattes i olika färger, liksom de allt vanligare förstukvistarna med snickarglädje.
1900–1920-tal
Under 1900-talets två första decennier byggdes många villor i jugend- och nationalromantisk stil över hela landet. Många villaförorter växte fram runt städerna. Falurött sågs som en symbol för svensk tradition, men även ockragula och brunsvarta fasader var vanligt förekommande. Knutar, vindskivor och foder var ofta vitmålade men ibland röda, svarta eller gröna. De vita fönsterbågarna var en nyhet.
1920-tal
Efter första världskriget uppstod nya stilideal, de klassiska idealen från 1700-talet och början av 1800-talet togs åter upp. Färgsättningen hämtade återigen inspiration från strama stenhus och färgerna blev kraftiga och mättade och mörka. Egnahemsbyggandet kom på allvar igång under 1920-talet och en mängd typritningar för egnahem publicerades. Den vanligaste färgen för landets egnahemsområden var fortfarande den traditionella rödfärgen. Den ”röda stugan” stod som symbol för svensk tradition och det goda enkla livet. Detta medförde att inte bara småstugor målades med rödfärg utan även folkhögskolor, ålderdomshem, stationshus och kyrkor med flera.
1930–1950
Omkring 1930 slog funktionalismen igenom. Stilen tog avstånd från all utsmyckning som inte hade direkt samband med byggnadens funktion. Den renläriga funktionalisten förespråkade endast vitt. Andra typiska fasadfärger var dock, ljusbeige, ljusgul och ljusgrön. Fönsterbågarna var oftast målade i en mörkare färg, som brunt eller grönt. Rödfärgen förvisades till landsbygdens ekonomibyggnader medan övriga trähus målades i ljusa oljefärger.
1950-tal
På 1950-talet målades de trähus som byggdes oftast i bleka pastellfärger. Fortfarande hörde linoljefärg, slamfärg och kalkfärg till de vanligaste färgtyperna vid såväl nymålnings som ommålning utomhus.
1960-tal
På 1960-talet introducerades nya färgtyper för utomhusbruk som helt slog ut linoljefärgen. De nya färgtyperna var akryl- och alkydoljefärger och de fanns i en mängd starka kulörer som tidigare inte varit tänkbara på fasader.
1970-tal
Pigmenterade lasyrfärger blev vanliga i början av 1970-talet och användes på massproducerad grupphusbebyggelse. Den stora färgvariationen övergick så småningom till en likformighet. Under 1970-talet ökade allmänhetens intresse för äldre hus och falurött i en mörk, nästan rödblå nyans blev allmänt förekommande, ofta i kombination med svarta knutar, vindskivor och foder. Det blev också vanligt med typhus ur typhuskataloger.
1980-tal
På 1980-talet blev täckmålade fasader i gult, rosa och ljusblått populärt, förebilden var en slags kontinental stil. Parallellt med typhus förekom arkitektritade villor och en populär färgsättning på dessa var järnvitriol eller svagt pigmenterade lasyrer som framhävde materialets naturliga karaktär.
