Om färg och färgsättning av äldre hus
Färger har alltid gett byggnader en stor del av deras karaktär. Målning av hus var förr i tiden främst en förskönande åtgärd och inte så mycket en skyddande. Med färg förstärktes formerna och materialen förädlades.
Till en början var det mest kyrkor och högreståndsbyggnader som målades, men att måla sitt hus spred sig med tiden också till den enklaste bebyggelsen, både på landsbygden och i städerna.
Råd och anvisningar om färgsättning av hus ges av kommunernas byggnadsnämnder i samband med bygglov. Vid färgsättning och ommålning av byggnader med särskilt kulturhistoriskt värde är det bra att rådgöra med länsmuseet, stadsmuseet eller en kommunantikvarie.
Val av färgtyp och kulör
Innan valet av färg görs, bör hänsyn tas till när huset är uppfört och vilken färgsättning huset tidigare haft. Ännu viktigare är att välja rätt färgtyp, avsedd för underlaget. Vid renovering av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse är det särskilt viktigt att inte frångå äldre färgsättning och material.
Genom att skrapa fram och undersöka husets olika färgskikt och material ser man hur färgsättningen sett ut och hur den förändrats. Så kallade färgtrappor bör göras på skyddade ställen där färgen förändrats minst. Om det finns ytor med bevarad ursprunglig målning, bör dessa inte skrapas bort utan bevaras, till exempel under en ny kulör. Det kan vara bra att dokumentera stället där det finns ursprunglig färg under det översta lagret. De äldre färglagren utgör viktiga tidsdokument och kan komma till användning vid framtida frågor runt färgsättning. Ibland finns också källmaterial som beskriver byggnadens utseende vid en viss tidpunkt.
Färgbeteckningssystemet Natural Color System (NCS)
Till hjälp för att bestämma färgkulörer använder vi oss både i Sverige och internationellt av ett färgbeteckningssystem, utvecklat i Sverige. Det heter Natural Color System (NCS). Systemet är baserat på hur vi uppfattar färg, och består av koder som specificerar varje kulör. Det utgår från sex rena elementarfärger: W vitt, S svart, Y gult, R rött, B blått och G grönt. Den version vi använder idag heter Natural Color System Second edition (NCS S).
Därefter följer kulörkoden med siffror och bokstäver i ordningen svarthet – kulörthet. En NCS-kod lyder till exempel: NCS S 0502-Y. Koden kallas för ”Stockholmsvit” och avläses som 05 procent svart och 02 procent kulör gul.
En annan kulör med lång kulturhistorisk hävd är “Engelsk Röd”, som vi använt sedan 1600-talet på framför allt snickerier. Engelsk Röd är en något brunröd kulör, som ofta fått efterlikna det dyra träslaget mahogny. Bland annat Riksantikvarieämbetet uppger att den närmaste NCS-koden för traditionellt Engelsk Röd är NCS S 5040-Y80R. Här anger det första tiotalet (50) procent svarthet. Det andra tiotalet (40) anger procent kulörthet. Det tredje tiotalet, tillsammans med bokstäverna (Y80R), anger kulörton. Y80R betyder gul med 80 procent rödhet.
Det finns NCS-färgkartor i papper att jämföra exempelvis sin väggfärg mot. Många gånger kan också färgprover fås i färghandeln att ta med hem, inför valet av rätt kulör till något projekt.
Det finns även NCS-scanner och NCS-pin, som är instrument som läser av kulörer och ger NCS-koden när instrumenten hålls upp mot ett färgunderlag. Instrumenten kan scanna av vilken kulör som helst. Men flammiga färger, till exempel en kalkfärgsmålad fasad, eller ett underlag som inte är slätt, kan ge flera olika koder. Mät då på flera ställen för att få en så rättvisande avläsning som möjligt. Det kan också vara bra att jämföra mot ett pappersfärgprov med den NCS-kod som scannern har läst av.