Lister och foder genom tiderna
Snickerier som lister, dörrar och paneler har ändrat stil genom tiderna och speglar hur människor har velat att deras hem ska se ut.
I äldre hus från 1700- och 1800-talet var snickerierna oftast enkla och målade i ljusa färger. Under senare delen av 1800-talet blev de mer avancerade, med profilerade lister och starkare kulörer, tack vare att industrin gjorde det lättare att massproducera detaljer.
Runt sekelskiftet 1900 blev snickerierna mer rustika och hantverksmässiga, ofta laserade för att likna dyrare träslag. På 1920–50-talen blev stilen enklare igen, med smalare lister och ljusare färger, i takt med funktionalismens idéer om enkelhet. I dag varierar stilarna, men i äldre hus är det viktigt att bevara de ursprungliga snickerierna eftersom de visar byggnadens arkitektur.
1600-talet
I de äldsta, enklaste miljöerna utgjordes golvlisterna av släta, handhyvlade socklar som ibland hade en liten profil längs med den övre kanten. I finare miljöer var det inte ovanligt med en låg sockelpanel med en rundad list upptill.
1700-talet
Den vanligaste sockeln, från och med 1700-talet, var en slät bräda med en karnisprofil. Denna typ av sockel utfördes i princip ända fram till 1930-talet då helt släta socklar blev moderna.
Från 1700-talets mitt blev det vanligt med bröstpanel. En bröstpanel gick upp till fönsterbänkshöjd och var utförd som ett ramverk med fyllningar av trä. Fyllningarna hade olika utseende, beroende på tidsepok. Ibland ersattes fyllningarna av en slät panel.
Den släta panelen tillsammans med en golvlist nedtill, och upptill avslutad med en så kallad mittelbandslist utgjorde en förenkling av bröstpanelen. Den släta panelen, mellan mittelbandslisten och sockeln, bestod vanligen av liggande, målade brädor. Den släta panelen kunde också vara pappersklistrad och målad som ersättning för finare paneler. Ytterligare en förenkling var att, över golvlisten, måla en bröstpanel.
Hela väggpaneler av trä, så kallade boaseringar, förekom i mycket påkostade miljöer under rokokon (1700-talets mitt) och blev sedan allt vanligare vid 1700-talets slut.
1600-talet (barock)
Den äldsta, enklaste typen av foder gjordes av handhyvlade, släta brädor med en liten profil längs med båda kanterna. Denna typ av foder var allmänt förekommande under 1600-talet och levde kvar under hela 1700-talet.
I mer påkostade sammanhang hade denna enkla typ av foder redan under 1600-talet övergivits för mer svulstiga profiler. De djupa barockformerna förekom fram till de första årtiondena av 1700-talet.
1700-tal (Rokoko)
Vid 1700-talets mitt övergick barockformerna till rokokons mindre svulstiga former.
Sent 1700-tal (Gustaviansk tid)
Det sena 1700-talets, den gustavianska tidens profiler såg ut ungefär som rokokoprofilerna, fast stramare.
1800-tal (Empire)
Det tidiga 1800-talets, empirens, foder hade kantiga, låga profiler, ofta med en platt yta omgiven av en karnisprofil. Ibland hade de en stor hålkälsprofil.
Sent 1800-tal (Nystilar)
Vid 1800-talets mitt när lister började tillverkas maskinellt, spred sig foder av standardtyper. Den vanligaste typen av foder var det så kallade franska fodret.
1900-tal (Jugend)
I och med jugendstilens inträde förekom nya typer av profiler, ibland med tunna räfflingar eller med en enkel profilering.
1920-tal (20-talsklassicism)
1920-talets foder hade ofta en lätt rokokoform.
1930-tal (Funktionalism)
När funktionalismen trädde in under 1930-talet förenklades formspråket och fodren gjordes smala och släta.