Träpanel genom tiderna
1700–1850-talet
Städer och herrgårdar
Att klä husen med träpanel blev vanligt i städerna och på herrgårdarna under 1700-talet. Förebilden fanns i stenarkitekturen. Husen fick pilastrar, profilerade lister och fönsterfoder utformade efter den lokala byggnadstraditionen.
1700-talets panel var stående. Den hade vanligen lock – i form av lockbrädor eller lister som spikades över skarvarna. Listerna var ofta profilerade. De underliggande brädorna hade samma form som stocken, det vill säga avsmalnande i ena änden. Man vände växelvis topp och rotända uppåt för att få en tät vägg. Panelbrädorna har ofta varierat i storlek, från mycket breda till smala. Resultatet blev en livfull väggyta.
Kring sekelskiftet 1800 började man använda helt släta spontade paneler i exklusivare miljöer, fortfarande med syftet att imitera stenhusen. Ibland förekom horisontellt spikade paneler som skulle ge intryck av skiften i en stenfasad.
Torp och gårdar
Många torp och gårdar, uppförda av liggande timmer, saknade fasadmaterial och var omålade. Men i början eller mitten av 1800-talet fick även de enklare husen panel. En viktig anledning var att skydda timmerstommen. Knutarna var de första som brädslogs. Knutskallarna är ju stockens ändträ som suger fukt och lätt kan skadas av röta. Senare täcktes även väggytorna av panel. Den enklaste varianten som användes på torp och uthus var lockpanel. Ibland användes okantade brädor, som hade samma ojämna form som stocken de sågats ur. Man kunde också använda de överblivna halvrunda “bakarna” från stocken som lock i en lockpanel.
Ett nytt timmerhus måste sätta sig innan panelen sattes på. Det kunde ta upp till fem år, och för att skydda huset under tiden kunde det rödfärgas. Vid grunden är panelen alltid extra utsatt. Om grunden skjuter ut något utanför panelen ansamlas vatten där, som kan sugas upp av panelens ändträ. Därför avlutades ofta panelen med en horisontell bräda, eller offerbräda, som var lätt att byta ut om den blev skadad.
1850–1900-talet
En rik panelarkitektur
Under andra hälften av 1800-talet gavs det ut en mängd tidskrifter och planschverk där inspiration och information kunde hämtas för uppförande av ny manbyggnad eller villa. Här presenterades hus i cottagestil, schweizerstil och fornnordisk stil. Den så kallade schweizeristilen karaktäriseras av kraftigt utskjutande tak med synliga taksparrar eller taktassar, lövsågerier, stora balkonger, och verandor med lövsågade räcken samt rikt dekorerade fönsterfoder. Efterhand blandades drag från de olika stilarna.
Träpanelen fick allt rikare utformning. Den kunde spikas liggande eller stående på olika byggnadsdelar. En stående panel på övervåningen kunde avslutas med dekorativa spetsar. Panelen på nedervåningen var ofta liggande. Ibland kunde den till och med spikas diagonalt inom en begränsad yta. Fältindelningar och listverk blev viktiga för uttrycket. Panelen var i de flesta fall hyvlad och målad med linoljefärg. Fasspontpanelen och pärlspontpanelen var mycket vanlig. Andra varianter var panel på förvandring och fjällpanel. Panel på förvandring var mycket vanligt i amerikanskt träbyggande och även på vissa håll i Norge. I Sverige förekom typen från slutet av 1800-talet. Där spikades panelen omlott.
Snickarglädje
Snickarglädje, eller lövsågeri som det också kallas, hör ihop med panelarkitekturen från 1800-talets andra hälft. Att smycka fasaden med sågade dekorationer eller ornament blev mycket populärt. Snickarglädje återfanns på verandorna och under takfoten. Även fönster, dörromfattningar och avdelande lister fick en rikare utformning under perioden. Snickeridetaljerna fick ofta en färgsättning som kontrasterade mot fasaden i övrigt.
1900-talet
En enkel locklistpanel blev den dominerande från 1930-talet. Panelerna fick nu enklare profiler och den stående panelen kom tillbaka. Panelen gjordes medvetet enkel, som en slät yta och listerna gjordes så tunna som möjligt. Fodren kring fönstren blev mindre och mindre för att slutligen helt försvinna – åtminstone som ideal. Den liggande stockpanelen, som gav associationer till ett timmerhus, blev vanlig på sportstugor från 1930-talet och framåt.
