Artiklar berättar om vad olika historiska källor kan säga om det förflutna. De sätter lokala personer, platser och händelser i ett större sammanhang och ger lokala exempel på samhällsförändringar. Bläddra bland artiklarna genom att använda ett eller fler av filtren nedan. Du kan också använda sökfunktionen längst upp till höger på sidan om du även vill söka bland källmaterial och lärarmaterial.
Content Source: lanskallan
Teman
Länskällans teman är samlingar av olika artiklar om platser i Stockholms län. Temana är härledda ur läroplanens kursplan i historia.
Järnvägen förändrade Ösmo
Publicerad: 11 september 2025
Järnvägen förändrade Ösmo
Ösmo är ett litet samhälle vid pendeltåget söder om Stockholm. Här, på Södertörn fanns länge bara jordbruk och landsbygd. Kyrkorna och herrgårdarna var de viktigaste platserna. Men när järnvägen byggdes så fick de konkurrens.
På ett vykort från år 1905 ser vi det nybyggda stationshuset mitt i ingenstans.
Kyrkan var samhällets centrum
På 1800-talet fanns inga städer på Södertörn. Kyrkorna och de stora adelsgodsen med sina herrgårdar var viktiga platser. Det område som idag är Nynäshamns kommun hade tre kyrkor – Ösmo, Sorunda och Torö.
Kyrkorna styrde mycket av livet och var centrum för ett område som kallades socken. Nära kyrkorna låg skola och fattigstuga, som var ett sorts ålderdomshem. Det var nämligen kyrkan som hade ansvar för att lära barn läsa och ta hand om dem som inte kunde försörja sig. Prästen var ordförande i ett kyrkoråd eller skolråd där flera personer från socknen bestämde hur skola och omsorg skulle ordnas.
Ösmo kyrkskola år 1883.
Ösmo sockencentrum
Nära Ösmo kyrka fanns, förutom skola och fattigstuga också en handelsbod och en krog där man kunde köpa mat och övernatta. Valla krog, som den hette, var också ett skjutsställe där personer på resa (mest adelsmän) kunde lämna sina trötta hästar och låna nya för att resa vidare. Runt kyrkan fanns också en skola, ålderdomshem, affär, barnmorskebostad, klockarbostad och en fattigstuga.
En barnmorskebostad var en bostad som kyrkan bekostade genom att ge lön och bostad till barnmorskan för att hjälpa kvinnorna i socknen när de skulle föda barn. I klockarbostaden bodde mannen som var anställd av kyrkan och skötte kyrkklockorna men han hade också många andra uppgifter till exempel att undervisa i skolan. I fattigstugan bodde de fattiga, den fungerade också som sockenstuga – en möteslokal för dem som bestämde i socknen.
Sockencentrumet runt Ösmo kyrka. Krogen längst fram till höger.
Godsägarna hade stor makt
Andra viktiga platser var de stora gårdarna, godsen. Godsägarna var ofta adelsfamiljer som hade många anställda vid sina jordbruk. Det var bland annat trädgårdsmästare, fiskare och jägare, kuskar, folk som tog hand om djuren, matlagningen och det stora bostadshuset. Till godset hörde ofta andra gårdar och torp. Allt styrdes av godsägaren som fungerade lite som en kung över ett litet kungarike. Godsägarna hade också stort inflytande i socknen. Tillsammans med prästen satt de med i sockenstämman som bestämde över mycket i det lokala samhället.
Järnvägen gjorde att centrum flyttade
När järnvägen byggdes så lade man spåren där det var enklast och billigast att bygga. På så sätt hamnade stationen en kilometer från centrum (Ösmo kyrka). På bilden från början av 1900-talet syns det nya stationshuset bredvid tågspåret. Ett nytt centrum hade etablerats. Här fanns goda förutsättningar för en liten stad att växa fram. Men det fanns ett stort hinder. De som ägde marken ville inte ha någon stad. Kyrkan ägde marken och ville inte sälja den. Ösmo kommun försökte köpa marken för bygga hus på den.
På västra sidan av järnvägen gick det bättre. Ägarna till Vansta gård kunde tänka sig att sälja lite jordbruksmark. Så samhället växte bara på ena sidan av järnvägen. På 1950-talet hade kommunen byggt vatten och avloppssystem, ett kommunhus med brandstation, post och arrest. På 1950-talet beslöt riksdagen att flytta försvarets örloggsbas från Stockholm till Muskö. Militärerna behövde någonstans att bo. Vid samma tid sålde Björn Barkman på Vansta ett stort markområde till kommunen. Nu kunde Ösmo växa och invånarna blev dubbelt så många. Mellan 1966 och 1972 fick Ösmo 900 nya lägenheter.
Jämför Ösmo nu och då
Utforska hur Ösmo har förändrats på 120 år genom att jämför de två kartorna och flygfotografierna – dra i reglagen i bilden. Den äldsta flygbilden är tagen omkring 1960, alltså mitt emellan de två kartbilderna.
Laddar bildjämförelse…
Laddar bildjämförelse…
Många slott och herrgårdar runt Stockholm
När Sverige blev en stormakt på 1600-talet började många adelsfamiljer skaffa sig gods runt Stockholm. De ville ha nära till maktens centrum i huvudstaden. För att godset skulle räknas som ett säteri, alltså en adelsmans hem, så krävdes en ståndsmässig bostad.
Säterierna slapp betala skatt så många adelsmän valde därför att bygga stora herrgårdar på sina gods.
Jämfört med resten av landet fanns det färre bönder som ägde egen jord runt Stockholm.
Tågstationer från hela länet
Järnvägen förändrade Ösmo
Nynäsexpressen – en långsam historia
Publicerad: 11 september 2025
Nynäsexpressen – en långsam historia
Järnvägen Nynäsbanan byggdes på 4 år. Men det tog nästan 50 år från idé till invigning. Här berättar vi om den långa vägen till en järnväg. Där kunskap, pengar och rätt beslut till slut faller på plats. En historia med koppling både till Ryssland och Frankrike och Gotland.
Professor Hjalmar Sjögren och några herrar sitter i öppen vagn dragen av två hästar. En kusk sitter på kuskbocken. Hjalmar Sjögren var den som drev igenom att järnvägen till Nynäshamn byggdes.
Med tåg över Södertörn
År 1856 gav löjtnant Herman Sandeberg ut en skrift. Nedan ser du en kopia av första sidan: ”Project till jernväg mellan Stockholm och Nynäs hamn”. Där hade han ritat in sitt förslag på en ny järnväg. Det var ett av flera förslag som diskuterades för att ge Stockholm en ny hamn. Han ritade också in järnvägen mellan Stockholm och Södertälje. Den var inte färdig men var på väg att byggas och skulle binda ihop Stockholm med järnväg hela vägen till Göteborg.
Boken "Project till jernväg mellan Stockholm och Nynäs hamn", utgiven 1856.
I mitten av 1800-talet började många järnvägar byggas i Sverige. De hade redan blivit vanliga, först i Storbritannien, sedan i Belgien, Holland, Frankrike och andra västeuropeiska länder. Det var många som ville bygga järnvägar även i Sverige, för att utveckla landet genom handel med andra länder. Sandeberg var ingenjör och expert på att planera vägbyggen. Han hade räknat ut att hamnen vid Nynäs skulle kunna ta emot stora båtar. De behövde då inte åka den krångliga vägen genom skärgården till Värtahamnen i Stockholm.
En järnväg på Södertörn skulle gå genom jordbruksbygden och kunna användas för att sälja mat och ved över Östersjön till Ryssland. Samtidigt skulle ryska varor billigare kunna importeras till Stockholm. Skulle tåget dras av hästar eller ett lokomotiv? Sandeberg kom fram till att ett lokomotiv var lämpligast. Detta skrev han ner i en ny skrift: ”Om Nynäsbanan” som gavs ut 1861. Två år senare föreslog han i Sveriges riksdag att pengar skulle avsättas till fler undersökningar. Riksdagen röstade nej, så Sandeberg samlade själv in pengarna.
Kartan visar ett första förslag på var järnvägen skulle gå.
Motståndet
En annan inflytelserik man var friherre och baronen Carl Gustaf Adlercreutz som ägde Nynäs gård. Han var skeptisk mot en järnväg som skulle störa friden på hans gods. Men Adlercreutz ändrade sig. Han insåg att han skulle kunna tjäna pengar på hamnen, så han erbjöd mark gratis till Stockholms stad om de byggde järnvägen. Det fanns också motstånd från Stockholm där ville man inte släppa ifrån sig hamnverksamheten.
Vem skulle betala järnvägen?
Herman Sandeberg lyckades år 1871 få rättigheten att bygga järnväg från Nynäs till Tullinge. Men han lyckades inte få med sig något tågbolag på planerna. När han vände sig till tyska banker för att låna pengar till bygget fick han nej. Han sålde då rättigheterna till järnvägsbygget till två ryssar. Lukaschevitsch och Pohitonov började bygget år 1872. Men det blev ingen järnväg. Istället försökte ryssarna sälja rättigheterna till ett engelskt företag. När detta misslyckades så kunde ryssarna inte betala Sandeberg. Sandeberg stämde då dem båda och fick tillbaka sina pengar och hamnområdet.
Grattis på födelsedagen! Herman Sandebergs porträtt ur en tidning som uppmärksammade framstående personers födelsedagar. Från år 1911.
Fransk koloni
År 1879 blev även fransmän inblandade. Hamnen övertogs då av dr A Ljunggren som fick kontakt med personer inom den franska adeln. Ljunggren ville bilda en koloni i Nynäs för fransmän som var missnöjda med politiken i Frankrike, där nya revolutioner hotade adelns privilegier.
Professor Sjögren tog över Nynäs
Intresset bland politiska flyktingar inom den franska adeln var inte tillräckligt stort. Det var först när Nynäs fick en ny ägare år 1892 som det började hända saker. Geologiprofessor Hjalmar Sjögren ville inte bara bygga järnväg och hamn utan också en villastad och badort. Att binda ihop Södertörn med den stora ryska marknaden via staden S:t Petersburg var ett viktigt mål.
Anna och Hjalmar Sjögren.
Äntligen: Nynäsexpressen
År 1898 bildade Sjögren ”Stockholm-Nynäs järnvägsaktiebolag” (SNJ) och fick året efter rättigheter till att bygga järnvägen. Nynäsbanan invigdes år 1901.
I början var ekonomi inte så bra för SNJ. Men den förbättrades när ångbåtstrafiken till Gotland kom igång. År 1909 fick järnvägsbolaget lov att köra i rekordhastigheten 90 km/h. Den snabba resan till Nynäshamn med ”Nynäsexpressen” blev känd för många under olympiaden 1912 och till slut började den gamla idén löna sig för dem som investerat pengar i projektet.
Fler statliga projekt och färre privata
Privata aktörer satsade pengar och tid för att bygga samhället. Många av dem hade tjänat pengar på ndustrialiseringen. Under 1800-talet hade varor börjat säljas och fraktas mellan olika länder. De som tjänade en förmögenhet på handeln ville gärna investera i nya fabriker eller företag. Men de investerade också i järnvägar, hamnar och annat.
Under 1900-talet förändrades detta. Då blev det i stället staten som tog initiativet till många stora projekt med nya vägar, hamnar och annan infrastruktur. En idé var att hela folket skulle gynnas av nya byggen, inte ett fåtal kapitalister som ville investera pengarna för att få egen vinst.
Planer som inte blev verkligat
Järnväg och hamn i Dalarö.
Koloni för politiska flyktingar inom den franska adeln.
En lokal järnväg mellan Ösmo och Östervik på Saltsjöbanan. Käppar sattes upp i landskapet år 1891 men bygget kom aldrig igång.
Regelbunden trafik mellan Nynäshamn och Ryssland.
Nynäshamnsbilder
Tre byggnader berättar
Publicerad: 11 september 2025
Tre byggnader berättar
Tre industribyggnader i Nynäshamn berättar om livet för 100 år sedan och hur det utvecklades genom industrialiseringen. Här får du veta varifrån de första Nynäshamnsborna fick sin el, hur Alfred Nobel byggde en jättemotor och varför fabriker ser annorlunda ut idag.
Holmers mekaniska var inte riktigt färdigbyggt på bilden från invigningen år 1904.
Kraftstationen
Huset på bilden nedan hade en viktig funktion när det byggdes år 1907. Där inne fanns nämligen en dieselmotor på 90 hästkrafter och en generator som producerade elström. Det var alltså med hjälp av dieselolja som villaägarna i den nyetablerade staden kunde ha lampor tända på kvällarna. Två år senare fick Nynäshamn gatubelysning. Strömmen kom från en lika stor motor till, som också fick plats i huset.
Kraftstationen år 1964. Då var elproduktionen nedlagd sedan länge.
Kyrka eller elskåp? Kraftstationen 2025. Foto: Emma Palmér.
Idag tar vi för givet att det ska finns ström i alla hus. Det finns anställda i kommunen som planerar för elledningar och försörjning med ström i god tid innan byggarna reser husen i ett nytt bostadsområde. Men i Nynäshamn 1907 var det i stället ett privat företag, villabolaget som byggde ut elnätet. Även järnvägen mellan Nynäshamn och Stockholm var privat, precis som hela idén om att bygga Nynäshamn.
Det här förändrades under 1900-talet. Det blev vanligare att staten och kommunerna bestämde om nya vägar, järnvägar och städer. År 1963 köpte Nynäshamns kommun hela villabolaget. Då användes inte kraftstationen längre, den var viktigast fram till 1918. 1963 drog det statliga bolaget Vattenfall en elledning från Södertälje till Nynäshamn. Kraftstationen användes som reservkraft fram till slutet av 1950-talet. Idag är det en restaurang i huset.
Holmers mekaniska
Den här pampiga industribyggnaden (se första fotografiet i artikeln) är från år 1904 och är en av Nynäshamns första industrier. Företaget som byggde huset hette I O Holmers mekaniska verkstäder. De tillverkade maskiner som bearbetade trävaror på olika sätt, till exempel sågverksmaskiner. De exporterade maskinerna till Ryssland, Finland och Norge. Senare tog företaget Stathmos över huset. De tillverkade bland annat vågar.
Alfred Nobel
Alfred Nobel – han med sitt världsberömda pris, har också varit i Nynäshamn. År 1918 tog hans företag Nobel Diesel över. Nobel jobbade i Ryssland med att bygga en enorm dieselmotor, men när revolutionen där bröt ut fick han fly. Tyvärr fick han inte med sig ritningarna på utan tvingades börja om. En enda motor på 1 600 hästkrafter tillverkade Nobel. Prislappen var en miljon kronor.
Idag är Stathmos-fabriken en del av Nynäs raffinaderi. Raffinaderiet tog över 1940 och ända sedan dess har de varit Nynäshamns största industri.
Nobels stora dieselmotor år 1922.
Dieselmotorn fanns kvar i kraftstationen år 1960 då fotografiet är taget.
Televerkstad i ny stil
Både kraftstationen och Stathmoshuset är exempel på äldre fabriksbyggnader som har många vackra detaljer. Husen har flera utsmyckningar som bara finns för att vara vackra. När en ny fabrik skulle byggas i Nynäshamn år 1911 ritades den efter nya idéer. Arkitekten som ritade Telegrafverkets verkstad brydde sig inte så mycket om att byggnaden skulle vara ståtlig. Istället var det funktionen som var viktigast. Fabrikens var i ett plan med ett tak såg ut som tänderna på en såg. På så sätt var det lättare att få in luft och ljus i lokalerna och att transportera varor.
Exteriör av Telegrafverkets verkstad, Industrivägen, kvarteret Telegrafen.
Senare, på 1930-talet blev sådana idéer ännu mer populära. Funktionalism eller funkis, blev en egen stil. Funktionalisterna ville ta bort alla onödiga detaljer på husen. De tyckte att ett praktiskt hus fick sin skönhet av det var ändamålsenligt.
Telegrafverkets verkstad från luften.
Detaljer från kraftstationen
Fundera och samtala
- Hur tror du att industribyggnader kommer att se ut i framtiden?
- Varför tror du många vill bevara äldre byggnader?
Fler foton från Nynäshamns industrier
Tre byggnader
Baronen var som en far
Publicerad: 11 september 2025
Baronen var som en far
En anställd på Nynäs gods berättar om relationen mellan godsägare och anställda på 1800-talet. Hur har relationerna i samhället förändrats sedan dess?
Nynäs gård på 1890-talet. Godset hörde till Ösmo socken innan Nynäshamn blev en stad och fick en egen kyrka.
Ösmoboken berättar om Nynäs
Axel Quist var präst i Ösmo kyrka och skrev Ösmoboken om socknens historia. Han arbetade med den under 30 års tid och den kom ut år 1930.
I texten berättar författaren om livet på Nynäs gods. Det var ett stort gods med många anställda och många mindre gårdar och torp som hörde till. Han berättar om baron Carl Gustaf Adlercreutz som var gårdens ägare från år 1815 till 1883. Baron Adlercreutz rustade upp Nynäs gård. Han såg till att bygga en ny huvudbyggnad i italiensk stil. Den finns fortfarande kvar. Baronen var gift med Margaret (född Seton) från England. De hade inga egna barn men ofta många gäster, band annat några brorsdöttrar. Baron Adlercreutz hade varit militär och gillade ridsport.
Godset var som ett eget samhälle och hade en egen gravplats där arbetarna och torparna kunde vila efter döden.
Ösmoboken utgiven år 1930.
Så här skrev prästen i Ösmoboken:
Baron Adlercreutz var en ädling av den gamla stammen, en helgjuten personlighet, som patriarkaliskt styrde på godset som en far för sina underlydande, och den forna knekten fordrade disciplin av sitt folk.
Axel Quist
Ett exempel på disciplin var att arbetarna var tvungna att ta av sig mössan, hålla den med stäckt arm vid sidan ifall de gick över gården när baronen var där.
Prästen Axel Quist har också intervjuat en anställd som minns tillbaka från när han var yngre:
Adlercreutz var den god husbonde, men envis, han var finne , och stiftade själv lagar för han var friherre. Vid förseelser och brott drog han ej den skyldige inför rätta utan skipade rättvisa själv. Söp någon sig full blev han uppkallad på kontoret och fick smörj egenhändigt av baron, stal någon så blev det samma påföljd.
Om någon misshandlade djur, straffade baron själv på vanligt sätt, ty han var en stor djurvän. Mot sina underlydande var han mycket hjälpsam och styrde för dem, till baron kunde man alltid gå med sina bekymmer. Det var många av arrendatorerna och torparna, som hade honom att tacka för att de kunde taga emot ställena. Han bisträckte dem med både levande och döda inventarier.
En anställd på Nynäs gods
Skänkte pengar till fattiga
I boken nämns också att Baronen skänkte pengar till en fond som kyrkan skulle använda till de fattiga. Och när hans fru dog så donerade han en orgel till kyrkan, till hennes minne.
Porträtt på friherre Carl Gustaf Adlercreutz, ur Ösmoboken.
Byggnader med en historia
